• Berätta din historia, hur hamnade du på Xit?

– Jag var mycket trött på Åland då jag flyttade härifrån efter gymnasiet. Jag skulle bli sångerska, sökte på måfå till

musiklärarlinjen på Kungliga musikhögskolan och kom in. Det var jättekul ett år, men jag märkte att det skulle ha tagit död på mitt eget intresse att fortsätta så jag sökte till en musiklinje på en folkhögskola. Där gick allt fel: folk ville inte samma sak som jag och jag sjöng sönder rösten.

• Vad gick snett?

– Jag brann aldrig tillräckligt mycket för musiken. Jag ville glida omkring på en räckmacka och det funkar inte i den branschen.

• Sen då?

– Jag ville plugga med folk som läste dagstidningar och läste statskunskap och socialpsykologi i Uppsala. Jag har två fil kand, men vete fasen om det blir någon magisteruppsats. Ett tag funderade jag på att doktorera, men att ha uppsatsångest i fyra år är inte min grej. Jag sökte jobb i Stockholm men hann bara bo i mina drömmars stad i två veckor, sen ringde de från Xit.

• Vad är det med dig och Stockholm?

– Då jag kom till musikhögskolan i Stockholm efter gymnasiet landade jag i en stor trygg famn, och Stockholm blev tryggt. Jag såg kanske en sida alla inte ser. Stockholm är en liten stor stad, det är inte försvinnande stort men har allt.

• Hur skall det bli att flytta dit på nytt?

– Det finns de som tror att jag har för höga förväntningar, men jag vet hur det är där och blir nog inte besviken.

• Hur var det att ta över Xit?

– Först tänkte jag aldrig i livet. Jag trodde att arvet från Fred Forsell (en av tidningens grundare, red. anm.) och de andra skulle bli för tungt, men så fick jag fria händer och order om en ungdomligare nöjestidning, inte en ungdomstidning. Vart efter jag började jobba växte en vision fram. På Åland finns det ett glapp i journalistiken mellan Julleklubben och den vuxna nyhetsjournalistiken, och där ville jag placera Xit. Det fanns en stor bortglömd kultur som nästan ingen skrev om, allt det där om krogen och fredagstips och vem som träffar vem. Jag har fortfarande kvar idéer och tankar, och det tråkigaste med att sluta som chefredaktör är att jag inte får förverkliga dem.

• Så började du blogga, hur kom det sig?

– Jag började blogga ganska tidigt, dels för att Xit är en månadstidning och jag kände att jag ville ha kontakt med läsarna

oftare, dels för att jag ville dra läsare till hemsidan. Jag trodde aldrig att det skulle bli så stort, nu efteråt inser jag ju att bloggen blev ett fantastiskt varumärke.

• Hur är det att vara kändis på Åland?

– Jag tycker det är konstigt att prata om kändisskap på Åland, där de flesta ju är mer eller mindre påtittade, men det är klart det är ett tveeggat svärd att vara känd på Åland. Jag ser ju i statistiken hur många som besöker min blogg, men jag fattar ändå inte hur många som läser och det är alltid overkligt då folk kommer fram och pratar för att de läst min blogg.

• Begränsar bloggen dig?

– Jag har lagt ribban högt för vad jag inte gör på Åland, och jag har haft hårda bloggränser, jag vill inte att den skall bli en skvallerspalt. Jag har inte hängt ut människor runt omkring mig och min familj och jag kan ju inte heller skriva om mitt kärleksliv. Alla killar jag har pratat med kan ju läsa bloggen sen.

• Vad har du lärt dig då?

– Jag har trott att de som syns på Åland bara får skit, men det är inte alls min erfarenhet. Alla ger positiv feedback, och jag är rädd för att jag aldrig mer kommer att få uppleva något liknande. Det låter klyschigt, men bloggen har hjälpt mig visa upp fler mänskliga sidor för läsarna.

• Du sjöng under jazzfestivalen, hur var det?

– Sången var en stor del av mitt liv under en lång tid av mitt liv, och det var roligt att sjunga igen. I bandet var alla typ 19 år, och de hade ju aldrig hört mig sjunga förr, för dem och för många i publiken var jag bara Xit-Jonna. Det fanns också ett stort intresse att höra mig sjunga, och det gick nog bortom själva sången. Jag är dum, naiv eller trygg nog att sjunga ändå.

• Och nu flyttar du?

– Jag kommer säkert att bli nostalgisk över Xit, det känns lite läskigt att någon annan tar över, men jag behöver förmodligen aldrig bli nostalgisk över Åland. Jag har slagit rot här på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle göra, men det är svårt att bli nostalgisk för jag kommer alltid tillbaka. Alla kommer alltid tillbaka till Åland. Åland blir en evig process, man kan aldrig säga ’vi ses aldrig mer’, för man ses alltid. Relationerna förändras bara, men ingen kan riktigt lämna Åland, så tror jag inte det är på andra ställen.

• Att prata med dig är att prata med en aforismsamling, hur kommer det sig att du har ett så bra språk?

– Båda mina föräldrar är enormt språkbegåvade och vi har alltid läst mycket. Då andra familjer kanske har pratat om sport vid köksbordet har familjen Ekman sprungit efter synonymordboken och skrattat åt vad olika ord kan betyda.

• Du har ju också hittat ett eget sätt att hantera språket då du skriver. Berätta om det.

– Jag har testat mig fram och tagit intryck av andra. Mitt skrivsätt i Xit är ett medvetet och valt sätt att skriva på, jag har tänkt på hur jag tänkt mig att Xit skall låta.

KARIN ERLANDSSON

karin.erlandsson@nyan.aland.fi