Från mitt sovrumsfönster på stugan i Geta kan jag se Koxnan. Man kan säga att hela stället är byggt kring den utsikten, just från min sida av sängen. Hela sommaren har jag njutit av Koxnan (som alltså är en ö i den norra ytterskärgården, med en fyr på) i dimma, i solnedgång, vid blåsigt väder och stiltje.

En dag gjorde familjen en utflykt dit, och fann ön så tätt befolkad (befåglad?) av fåglar att vi knappt vågade gå i land. Sedan låg vi där, mer eller mindre nakna på berget och lyssnade på högläsning ur sommarboken ”Katrina”.

Det har jag tänkt på nu när Rannöarna diskuteras. Hur ska nyttjande och njutning vägas mot att skydda och bevara. Hur många restriktioner är jag beredd att pålägga mig själv.

Om jag ägde Koxnan, skulle jag då acceptera att myndigheter tog sig rätten att bestämma vad jag får göra där?

Inte är det lätt, men jag tror att jag skulle se mig tvungen. Jag tycker att det är bra att det behövs byggnadslov för att bygga stugor, och det är bra att reglerna är strikta. Allemansrätten är i min bok nästan viktigare än hembygdsrätten. Den förstnämnda ger alla människor tillgång till naturen, oberoende av förmögenhet. Den senare begränsar (visserligen av förståeliga skäl) rätten att äga mark

Diskussionen kring allmänningar, naturreservat och Natura 2000 är ytterligare ett steg i den långa, långa konflikten mellan det allmänna och det privata ägandet och vilka former av skydd av gemensamma värden som är den bästa.

Jag är ganska pessimistisk. Jag tror inte att det räcker med frihet under ansvar och att plocka upp efter sig själv och respektera naturen för att skydda våra skärgårdsmiljöer. Därtill har jag sett för många smöraskar, flaskor och tetror på ensliga holmar. Folk i allmänhet vet i dag för lite om naturen för att ens ha förstånd att ta vara på den, även om de vill.

Ska vi införa restriktioner i form av till exempel naturreservat, så är det inte för att skydda naturen mot någon annan, utan för att skydda den från oss själva, vår okunskap och vår dumhet.

När jag och min familj karvat ut vårt revir där ute vid Norrhavet, så är också det ett intrång. Vi har tagit en plats och bebyggt den som tidigare stod öppen och fri för alla. Jag både skäms och njuter av detta.

Nästa vår ska jag sätta upp en skylt, och där ska det stå: Gå gärna över tomten. Ta inget härifrån, och lämna inget efter er. Tack.