Sjöfartsmuseet som konsertplats hör inte till de mest utnyttjade, men Olivier Pons och Helen Lindén har redan flera gånger gett konserter i denna miljö.

Publiken fick denna gång förklaringen till detta. Redan som liten flicka tog pappa Lindén sin dotter till museet för att se på släktingar! Redar Mattsson, farmors far, ståtade på bilder.

När det sedan visade sig att akustiken var utmärkt för kammarmusik, har man hållit fast vid stället. Och visst klingade det bra. Redan i den inledande flöjtkvartetten av Mozart märkte man hur välbalanserat ljudet var och hur flöjttonen glänste. Det blir inte mycket plats för publik och alla de närmare 30 sittplatserna var upptagna.

Tillför yrkeskunskap

Där satt vi alltså nära mast och tåg och diverse föremål med anknytning till sjöfart, nere i kajutan, så att säga. Än en gång var jag medveten om vilken tur det är för ålänningarna att det finns så många ute i världen som antingen har anknytning till holmen och därför hittar hit eller också bara är nyfikna på Åland och trivs här, för visst har vi redan i år fått höra många fina musiker.

Måndagskvällen var inget undantag. Paret Pons, Lindén-Pons är duktiga musiker med framgångar i internationella tävlingar, Stephan Kemetter tillför ön yrkeskunskap på stråksidan, svensken Henrik Johansson var för mig en ny bekantskap som visade sig vara en snabbfingrad flöjtist med vacker ton.

En intressant detalj är att både Lindén och Kemetter börjat sin musikaliska resa i östra Helsingfors med ungerska bröderna Szilvay som ciceroner.

Väl breda penseldrag

Men tillbaka till konserten! Mostly Mozart var kanske lite överdrivet för vi fick också höra Bach, Ysaye, Dohnányi och Sibelius. Och eftersom jag dessutom tyckte att musikerna, trots ett ypperligt samarbete och en fin klang i de två Mozart-kvartetterna, kom mer till sin rätt i den romantiska repertoaren, blev den största behållningen för mig de satser som stråkarna spelade ur Dohnányis Serenade.

I Mozart njöt jag mest av flöjtens briljans medan jag upplevde att verken som helhet målades med lite väl breda penseldrag; det kändes lite tungt. Olivier Pons spelade två solosonater för violin: Bach och Ysaye.

Pons förde oss in i soloviolinens värld och repertoar genom att säga några ord om vardera kompositören och deras verk. Vi fick bland annat veta att repertoaren för soloviolin innan Ysaye begränsat sig till Bach och Paganini. Ysaye skrev sex sonater tillägnade olika samtida violinister, skrivna i den stil som var säregen för var och en. Pons ”spelade Kreisler” med barock i romantisk anda.

Båda solosonaterna passade Pons väl. Det är alltid intressant att höra Bachs mångstämmighet på ett till naturen enstämmigt melodi-instrument. Det är att förflyttas till den annan värld och tideräkning – kanske tidlöshet, och liksom solocellosviterna går den här musiken rakt in i hjärteroten.

Uppfriskande helhet

Dohnányis Serenade spelas sällan, och jag kan enas med musikerna om att den klart spelas alltför sällan.

Från det första altviolinsolot till knäppande pizzicatoackompanjemang av violin och cello och violinens intensiva, vibrerande breda solo till andra satsens mångsidigt omväxlande textur med bland annat dialog mellan violin och cello och kvällens första cellosolo kändes verket angeläget och intensivt framfört.

Jag hade gärna hört verket i sin helhet och inte bara det två första satserna, men det är naturligt att musiker som bor i södra Frankrike och skall sammanstråla med på Åland bosatt altist inte kan förbereda hur mycket repertoar som helst.

Sibelius Stråktrio passade trion väl. Det lät mycket Sibelius – fullt av mer eller mindre latenta spänningar. Visst kunde jag höra havet, som Helen Lindén tyckte. Brett unisono utgjorde klimax på ovädret som blåste upp till storm för att stillas av i lugn i dur.

En uppfriskande konserthelhet med familjär stämning och musik av hög klass och intensitet. Välkomna åter! Gärna med mera Dohnányiߪ

LENA SVARTSTRÖM