Nya Åland har i ett par artiklar berättat om så kallade sms-lån, som nu har börjat gå till indrivning också på Åland.

Det handlar om små lån, som man får enkelt enbart genom att sända ett textmeddelande per mobiltelefon. Det ställs inga krav på säkerheter, det skrivs inga avtal utan pengarna bara trillar in när man tycker att man behöver dem. Dygnet runt.

Summorna är inte stora, men den som tycker sig behöva låna 100 euro har uppenbarligen heller inte några marginaler att tala om. Och den summa som skall betalas tillbaka växer oerhört snabbt om man inte klarar att betala inom utsatt tid.

Exemplet som gavs i tidningen var ett lån på 100 euro. Det skulle betalas tillbaka med 120 euro efter 14 dagar. Räntan var alltså 20 procent på två veckor. Om detta hade utsträckts till ett år så skulle räntat varit uppe i nära 500 procent. Finns det någon som inte skulle kalla det ocker?

Eftersom lånet inte betalades tillbaka inom utsatt tid gick det till indrivning. Det betydde 70 euro mer att betala. Och så fick företaget lägga på 192 euro i rättegångskostnader. Plötsligt handlade det inte längre om 100 euro eller ens 120 utan om 382 euro.

Om man inte har 100 euro, hur sannolikt är det då att man tre veckor senare har 382 euro?

Systemet är snuskigt. De som lånar ut pengarna försvarar sig naturligtvis med att det är vipplån, att de bara vill hjälpa människor, att det inte är deras fel om någon missköter sig och inte klarar av att betala tillbaka.

Visst. Men de som lånar ut pengarna tar väldigt små risker. De har myndigheterna på sin sida, såtillvida att lagstiftningen inte ställer krav på dem och indrivningen brukar fungera där det går till indrivning.

Man kan fråga sig varför det inte skall finnas regler för just en sådan här verksamhet.

Vilka springer omkring med mobiltelefonen vid örat i alla lägen? Vilka skickar textmeddelanden runt världen? Vilken grupp riktar man sig till när man marknadsför lån som tas per textmeddelande på mobiltelefon?

Vilken grupp är minst intresserad av diskussioner om effektiva räntor och procenter hit och dit?

Det må låta fördomsfullt, men visst är det ungdomar det handlar om. Inte är det pensionärer som har ont om pengar till gröten som tar sms-lån. Knappast ens småbarnsföräldrar som har svårt att klara amorteringarna. De borde kunna tillräckligt om räntor för att se upp.

Och den gruppen lämnar samhället vind för våg.

Om lånetiden är högst 3 månader så gäller inte konsumentskyddslagen. Våra ungdomar är inte konsumenter värda att skydda mot ocker.

Om lånet är högst 168 euro så behöver företaget inte heller ingå skriftligt avtal eller uppge effektiva räntan. Och det är just detta med skriftligt avtal som är avgörande här. Om det krävs ett undertecknat papper för att ta lån så går det inte att ”messa” från krogen på natten så man kan stanna en stund till när pengarna har tagit slut. Det går inte att skaffa fram pengar på några minuter när man ser ett par läckra jeans eller ett par skor, som man bara inte kan leva utan.

Och eftersom snabblåneföretagen finansierar lånen med egna pengar så behöver de inte söka koncession. De övervakas av ingen!

Som vi skrev i gårdagens tidning har riksdagens ekonomiutskott synpunkter på verksamheten. Utskottet anser att företagen skall tvingas registrera sig, att låneavtalen skall ingås skriftligt och att regeringen måste se till att kostnaderna för ett snabblån inte blir oskäliga.

De kraven kan vi alla skriva under fullt ut.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax