Man skulle kunna tro att världen behöver en ny skiva med ABBA-tolkningar lika mycket som den skivan behöver en ljum recension.

Men julen närmar sig, så här sjunger ålandsbekanta vokalsextetten Rajaton tretton av Björn och Bennys bästa. Och skivan har sålt guld,15.000 ex, på två veckor.

Några låtar är a cappella. Annars kompas Rajaton av Lahtis symfoniorkester, under ledning av Jaakko Kuusisto, och ett modernt men ytterst professionellt studioband.

Alla tillhör den internationella eliten inom respektive bransch – det står så här – och det låter på något sätt inte så betryggande som det är tänkt.

ABBA med symfoniklanger är ingen stor aha-upplevelse, mest för att Björn Ulvaeus och Benny Andersson var perfektionister som själva dekorerade sin pop med klassiska teman och avancerade arrangemang. Det hördes tydligt några skivor in i karriären, när de sålde så bra att de kunde bygga en egen state of the art-studio och låsa in sig i den.

Två sätt att lyssna

Skivan avlyssnades först några gånger i köket, i en kompakt allt i ett-stereo av märket JVC, och sedan i vardagsrummet med en stadigare Marantz-anläggning med Missions golvhögtalare.

Kökslyssning är en bra metod. För hur mycket pengar skivbolag än lägger ner på inspelningen så är det väl så här de flesta skivköparna konsumerar musik? I verkligheten och i bakgrunden, via radion eller en enkel cd-spelare som man köpte för att den var prisvärd och inte tog för mycket plats.

Och i den omgivningen engagerar plattan inte som det är tänkt. Man noterar skillnader i arrangemang och att sången ibland låter på pricken som originalet. Men utöver de skickliga a capella-tolkningarna tycks det inte som om Rajaton med orkester tillför ABBA-katalogen något nytt.

Intrycket ändras när man tar skivan till vardagsrummet och lyssnar aktivt. Musiken får en extra dimension, man känner sig som om man satt i en konsertsal och hör nyanser som kom bort i det lilla formatet.

Nu låter introt till Dancing Queen så mäktigt som det skulle ha gjort om ABBA ställt upp med full orkester i melodifestivalen 1976.

A capella-versionen av Head Over Heels når nästan Queen-höjder, och efter tre genomlyssningar låter det helt rätt att en man sjunger One Of Us.

Men ändå – den stora behållningen är att man konstaterar hur fantastiska ABBA var. Och i synnerhet hur vuxen musik de gjorde mot slutet, när skilsmässorna närmade sig. Finns det en sorgligare stund i popens historia än sista versen i The Winner Takes It All, när Agnetha sjunger ”and I understand / You’ve come to shake my hand” ?

Rajaton fångar en del av den magin. Det räcker.

PATRIK DAHLBLOM

redaktion@nyan.ax