– Jag ser ingen ände på det här. Jag spelar tills jag bärs ut med ett fånigt leende. Om jag stupar får killarna säga att så här kan det gå ibland, säger Leif ”Burken” Björklund, 63 år, som trivs på Åland.

Det är ”coolt” här säger han och han har vänner i Eckerö som han ofta besöker.

Burken och Rockfolket spelade i Parks bar i fredags och lördags och det var idel rutinerade herrar som stod på scenen – förutom Burken även Lars Söderström, Per-Arne Eklund, Kåre Ljunggren och Kalle Åmark.

Rockfolket var som störst på 1970-talet och spelade inte bara i Sverige utan även i bland annat England, Tyskland och Holland. Men Burken har inte varit rockmusiker riktigt på heltid. Han har även drygat ut kassan genom att köra taxi, skolbuss och lastbil.

Bildat skola

Rockfolket har fortfarande tre-fyra spelningar per vecka – ibland på någon pub, ibland på något äldreboende, ibland någon annan stans. Folk vill helt enkelt fortfarande höra de glada rockarna och det går inte att uppträda utan att dra den stora hiten Hey Baberiba.

– Vi har bildat skola och visar att gammal är äldst. Vi har ett tight sound och vi gillar det vi gör. Man kan inte bara lira låtar utan glädje och utan kontakt med publiken. Då fungerar det inte, säger Burken Björklund.

Burken jämför sig och de jämgamla kamraterna i bandet med cirkushästar.

– Man kan vara lite trött och hängig före en spelning men så fort man kommer in i manegen blir man pigg och gör sina konster.

Svårt sjuk

Men det var en smått sargad rockkung som tog emot för en pratstund före spelningen i lördags. Leif Björklund blev svårt njursjuk för två år sedan och sedan dess är han helt beroende av dialys tre gånger i veckan.

– Annars dör jag.

Men sjukdomen hindrar honom inte från att resa land och rike runt. Det gäller bara att planera noga och att se till att han kan få gästdialys på något närliggande sjukhus om han inte hinner hem till Huddinge sjukhus där han normalt är patient.

– Jag skänker en tacksamhetens tanke till sköterskan på Ålands centralsjukhus som jobbade extra för min skull i lördags.

Sjukdomslistan är ännu längre. Han har både diabetes och förmaksflimmer – har pacemaker – och har nyligen opererats för ljumskbråck. Men att stanna hemma och vila? Aldrig.

– Det handlar om inställning. Det skall gå och att spela rock är det som håller mig igång. Jag vägrar att sluta med det som jag älskar och vi har så bra kamratskap i bandet.. Vi brukar spela tre set per spelning och jag är aktiv cirka 20 minuter per set, det är vad jag orkar med numera, säger han.

Till sist frågan som nästan alla ställer. Varför Burken?

– När jag började skolan fick många smeknamn på sina efternamn och jag kallades Björken. Men sedan började jag tjockna till och Björken blev Burken istället.

redaktion@nyan.ax