Anna Amalia von Preussen, Laura Netzel, Lili Boulanger, Karolina Eiriksdóttir, Paula af Malmborg Ward – vad har de gemensamt? Kanske att du aldrig hört talas om dem! Utökar jag listan med Karin Rehnqvist och Sofia Gubaidulina kanske det ringer en liten klocka hos några. Javisst, aha, det är kompositör och kvinna som är den gemensamma nämnaren!

Flöjtisten Elivi Varga, till vardags bosatt i Illinois, USA, pianisten Eva Pierrou som efter utlandsår återvänt till Västervik i Sverige och poeten Per Helge, bördig från Västervik bjöd oss på kammarmusik och solon varvat med diktläsning. Sju verk skrivna av kvinnor utgjorde den musikaliska delen. Det blev en uppfriskande upplevelse att höra verken:

Jag kände till några av kompositörerna men hade aldrig hört just de stycken som framfördes under kvällen. Det var som att flyttas tillbaka till tiden före lp, cd, dvd och tas med på upptäcktsfärd i en skog du är bekant med, men på stigar du inte känner till.

Inga förebilder

Inledningsvis gjorde Eva Pierrou oss uppmärksamma på den kvinnliga kompositörens villkor, som särskilt under äldre tider präglades av en kamp för att överhuvudtaget kunna publicera verk. Publiken utgjordes av familjen. Fäder, äkta män och bröder ”skyddade” sina kvinnor för offentligheten – ibland genom att publicera deras verk i eget namn (t.ex. inkluderade Felix Mendelssohn systern Fannys i sina Lieder ohne Worte för piano). Så för en kvinnlig begåvning fanns det inte självklart någon arena, inga förebilder att ta efter och ofta ingen utbildning.

Anna Amalia, syster till Fredrik den Store (själv en duktig flöjtist) satte startskottet för konserten i lättsam rokoko. Skön musik, framförd med det lätta anslag verket krävde, men inget som kändes särskilt omvälvande eller berörande – kanske för att jag hört ”för mycket” musik från den här tiden.

Då var det mera krut i det efterföljande flöjtsolot av svenskan Karin Rehnqvist, för mig mest bekant som eminent och nyskapande kompositör av körmusik. Det var därför fascinerande hur väl Rehnqvist utnyttjade flöjtens möjligheter. Elivi Varga lockade många disparata ljud ur sina flöjter i verket Wings: fågelns flykt, vingars glid, läten och i den avslutande tredje satsen det varma, låga ljudet i altflöjten varvat med klara överblåsningar. I min föreställning svävade fågeln till sist ut i rymden.

Intensivt liv

Lili, Lili! Det finns Marlene och det finns Boulanger. Lili Boulanger låter impressionist men samtidigt helt sin egen. Hennes fascinerande musik och korta, intensiva liv hade förtjänat en presentation. Nu tar JAG chansen att berätta lite.

Systrarna Boulanger, begåvade, starka och vackra, berikade i slutet av 1800-talet musiklivet i Paris och dess salonger. Den äldre systern, Nadia, komponerade också, men har framför allt gjort ett livsverk som lärare i komposition. En hel generation amerikaner har fått sin utbildning av henne. Hon slutade nästan helt komponera när hon upptäckte hur begåvad lillasystern Lili var. Lilis korta liv (hon dog endast 24 år gammal) präglades av lika delar sjukdom och en obändig livskraft.

Hon behärskade till fullo den tekniska sidan av komponerandet, kännedom om instrument, medvetenhet om form och tematisk utveckling o.s.v. och kombinerade detta med ett emotionellt och andligt djup som gör att hennes musik låter just Lili Boulanger.

Egen stil

Samtida Karólina Eiriksdóttir från Island har också hon en helt egen stil, men med en helt annan estetik. I boken New Music from Island säger hon att hon för en kamp mot den traditionella logiken i västerländsk musik.

Hon använder ofta ”tomma” motiv och klichéer som oktavhopp och skalor och ger dem en tyngd och mening som är sällsynt. Hon komponerar liksom i japanskt avskalad stil och strävar efter renhet, koncentration och klarhet – allt utom den renast och tydligaste formen av kommunikation är utesluten. Mjukt mörker kontrasteras med genomträngande skärpa. – Fingertravels för piano låter sig väl beskrivas på detta sätt!

Ett fascinerande stycke, där jag emellanåt kände mig som utsatt för ett skämt. Små hoppande tongrupper och språng och ett suggestivt slut där de sista tonerna låg kvar med pedalen, tills de övertoner som började ljuda och mullra skapade en egen värld.

Sen tog vi ett skutt bakåt i tiden till 1800-talet och finlandsfödda, sedermera Stockholmsbaserade Laura Netzel, född Pistolekors. Inledningen till hennes Suite fick mig att tänka ”fullblodsromantiker”. Netzel fick kämpa för att komma i åtnjutande av undervisning men som 40-åring kom hon äntligen till Paris. Hon publicerade dock sina verk under pseudonym (N. Lago?). Suiten, där tre svenska folksånger ramas in av ”intermezzon”, publicerades 10 år före Hugo Alfvéns berömda Svensk rapsodi.

Rövarspråk

Med Paula af Malmborg Ward från Göteborg och tataren Sofia Gubaidulina återvänder till vår tid. Wards To-tanongo-go, vilket är rövarspråk och betyder tango lät väldigt mycket rövarspråk inledningsvis och bjöd på 2-stämmigt flöjtspel (!), med en tydlig ton ackompanjerad av små toner, som jag inte begriper hur Elivi Varga producerade. Sjöng du? Blåste du på något speciellt sätt? Stycket var mycket flöjt och lite tango.

Jag tilltalades mera av den trettio år äldre Gubaidulinas kraftfulla och tidvis humoristiska Allegro rustico. Trollen dansade: stort, starkt och kraftigt men också lättare småtroll hade sin plats. Det rådde jämlikhet mellan piano och flöjt, det var inte flöjt ackompanjerad av piano. Själv märkte jag hur min fokus låg på Pierrous pianospel. Den avslutande durskalan kändes helt knäpp och totalt överraskande.

Alla tre artister tackades med varma applåder och vi fick njuta av ytterligare en dikt och ett skönt extranummer, som fick mig att associera till solmorgon och musiker i publiken till Maurice Ravel. Jag tänkte Boulanger – och visst det VAR en Nocturne av Boulanger. Min solmorgon var ett nattstycke, och det visade sig att mina troll för musikerna var soldater. Så kan det vara!

Som ny musik

Konserten blev för mig som en kompositionskonsert: musiken kändes ny.

Därför blev det här en annorlunda recension. I mina anteckningar återkommer orden virtuost, frihet, skön ton, skickligt när det gäller att beskriva musicerandet. Musiken flöt på mödolöst. Så jag hoppas ni förlåter mig, Elivi och Eva, att ni i den här texten blev lite osynligaߪ Er strävan att lyfta fram ”de okända” lyckades i alla fall både på plats och i tidningen!

Den internationella kvinnodagen den 8 mars gav en yttre anledning för Nordens institut på Åland att i samarbete med Sveriges konsulat bjuda in Varga, Pierrou och Helge. Det tackar vi för!

LENA SVARTSTRÖM