– Föreningen Vårt hjärta har tagit sig an oss, berättar Kauko Salin när han hälsar på på Nya Ålands redaktion för att berätta om stroke-gruppen som startade i januari.

Han går med hjälp av krycka, men det har inget att göra med att han fick stroke – blodpropp i hjärnan – för fem år sedan. Att ena benet strejkar nu har andra orsaker.

Bowlar med vänster

Kauko använder mest vänstra handen nuförtiden. Den högra fungerar, men är svagare än förr.

– Jag kan i princip skriva mitt namn för hand. Annars tar jag datorn till hjälp. Och så har jag lärt mig bowla med vänster hand, jag var ju så illa tvungen!

Med det vill han säga att det går att komma tillbaka till ett aktivt liv även om man drabbas av stroke, något som – statistiskt sett – ett 50-tal ålänningar per år råkar ut för.

Han fick sin stroke mitt i livet, utan desto mera förvarningar.

– Jag var på mitt jobb på Goodtech MR ab i Norrböle. När jag vaknade ur koman så var högra kroppshalvan förlamad och jag kunde inte tala.

Stroke i London

Tal- och rörelseförmågan kom tillbaka rätt fort. Han blev så pass bra att han åkte till London tre månader senare för att hälsa på familjebekanta.

Då fick han sin andra stroke och hamnade på sjukhus i storstaden.

– Det var ingen riktigt rolig upplevelse.

Han gick i rehabilitering vid Gullåsen under hela det år som följde. Han har blivit bättre undan för undan, men har inte kunnat gå tillbaka till jobbet. Han har nu varit pensionär i fyra år.

Har förändrats

En stor del av sviterna av stroken syns inte utanpå. Humörsvängningar, talsvårigheter, svårighet att hitta ord – sådant märker han mest själv.

– När man drabbas av stroke blir man ofta mycket känsligare än man var före. För mig kan det vara så att om jag ser något sorgligt på teve så kan jag börja gråta, beskriver han.

Han har också blivit ordblind. Att läsa går bra, men skriva är svårare. Han vet hur orden ska se ut, men någonting fattas.

Det är vanligt bland stroke-patienter att de känner att omgivningen inte förstår sig på deras symtom.

– Alla vet inte att man har ett sådant här fel. Många fungerar som vanligt ända tills de börjar prata. Då undrar ju folk vad han eller hon dillar om.

Det leder till att den som drabbats helst håller sig inom trygga ramar och umgås med bekanta människor som vet vad som har hänt.

– Om sällskapet är obekant brukar jag berätta att jag haft stroke och därför kan ha lite svårt att uttrycka mig. Man spänner sig ju också mera med främmande människor, och det kan i sin tur förstärka talproblemen.

Också för anhöriga

Det kan också leda till att stroke-patienter isolerar sig. Det är en orsak till att Kauko Salin nu vill slå på trumman för att få så många stroke-patienter och anhöriga som möjligt med på gruppens nästa träff den 10 april i Handicampen i Mariehamn. Anhöriga är, säger han, den största medicinska hjälpen.

– Det är meningen att vi ska ha program på våra träffar under våren. Vi försöker få någon från FPA som kan berätta om vilka rättigheter vi har till stöd och hjälp. Alla känner inte till dem.

Det märkte han själv när han vistades på Sunnanvind, Finlands strokeförbunds rehabiliteringscenter i Åbo, efter stroken. Där fick han viktiga upplysningar.

Det var också där han började tänka på hur viktigt det är att de som är drabbade får en möjlighet att träffa andra i samma situation.

– Alla har vi ju något gemensamt.

I ett kommande nummer intervjuas Annica Jansson, mamma till ett hjärtsjukt barn. Hjärtebarngruppen träffas den 3 april i Handicampen.

ANNIKA ORRE

annika.orre@nyan.ax