För en handfull år sedan kom jag för första gången i kontakt med begreppet ”powerwalk” via några jämnåriga, kvinnliga bekanta. Jag – aningslös, världsovan malaxpojke – fattade ingenting. Jag föreställde mig hantlar och vristtyngder, svettband och tv-shopprodukter. Det låter ju så flashigt – powerwalk.

Mina föreställningar togs pladask ner på jorden när jag en dag fick komma med på en powerwalk. Vi gick och gick medan jag förgäves väntade på att ”powern” skulle infinna sig. Efter en timmes promenad insåg jag att powerwalk inte är något annat en just en promenad.

Det räcker inte längre med att bara gå ut och gå. Det här insåg landets alla tusentals stavgångare redan för flera år sedan. Dessvärre visade sig stavgång inte vara kompatibelt med begreppet ”ungdom”, vilket gjorde att de som fortfarande är unga, inklusive alla dem som fortfarande tror att de är unga, blev tvungna att uppfinna powerwalken. Stavgångens unga, trendiga kusin.

Genom att intensifiera armföringen och andas hurtigt förvandlas en vanlig promenad till toppmodern träning. Sedan kan man med gott samvete sluka en ciabatta med fyra sorters ost och tillhörande dubbellatte.

I grunden är både powerwalk och stavgång uttryck för samma fenomen – effektivering. Om vi en gång måste sätta en timme på daglig motion, varför inte försöka göra det så effektivt som möjligt?

Att vårt samhälle i dag drivs av en vilja att effektivera är ingen hemlighet. Effektiveringsboomen kom till i Finland efter den ekonomiska depressionen i början av nittiotalet. Förståsigpåare förklarade att det enda sättet för oss att bli större, starkare och rikare var genom effektivering. Sedan dess har det knappast fattats ett politiskt beslut vars målsättning inte varit att på ett eller annat sätt effektivera.

Ofta är det helt motiverat. Varför ska man till exempel bygga hus som värmer kråkor när man kan hålla värmen inomhus? Andra gånger är effektiveringen mera tveksam, som när man nu med våld ger sig in för att effektivera universitetsväsendet.

Samtidigt smyger sig effektiveringen i det tysta in i våra vardagsliv och rotar sig i våra hjärnor. Att stavgången och powerwalken är fenomen av vår tid är ingen slump.

Effektivering har blivit tidens anda. Ideologi om man så vill. Jag tänker inte ge mig in för att moralisera om huruvida det är bra eller dåligt. Jag nöjer mig med att konstatera faktum och kasta en blick framåt.

För det är med spänning jag ser fram emot den dag när trenden vänder. När vi till slut inte kan effektivera mera. När vi kastar stavarna och glömmer den hurtiga powerwalkandningen. Jag vet inte om den dagen kommer att vara bättre än den här torsdagen, men jag vet att den kommer.