Festivalen Peace and Love i Dalarna, Borlänge ägde i år rum mellan den 26-30 juni. Bland artisterna fanns till exempel Iggy and the Stooges, Alice Cooper, Nationalteatern, Anna Ternheim, The Ark, Hanoi Rocks och Kalle Baah. Något för alla smaker helt enkelt.

Precis som de senaste fyra åren var festivalen även i år utsåld ett bra tag innan, men det var ändå inte särskilt trångt vilket var skönt. Eller visst var det ju trångt, men bara sådär lagom, det fanns i alla fall en par kvadratmeter tomma ytor sammanlagt på tältcampingen. En negativ sak var vädret, solen visade sig vid ytterst få tillfällen och det regnade riktigt ordentligt emellanåt.

Flottigt och smutsigt

Att det är skitigt på festivaler vet väl de flesta, och Peace and Love var inget undantag. Att det dessutom regnade en hel del bidrog inte heller till att det blev renare. Matrester, sopor, lera med mera blandades ihop till en gröt som luktade mer eller mindre illa mellan tälten. Dessutom såg många tält, bland annat mitt och min kära sambos, ut som swimmingpooler emellanåt.

Maten var för övrigt inte direkt underbar; flottiga langos (vit, friterad deg med gegga på), wraps och vildsvinskebab var en del av utbudet. Eftersom jag är av den åsikten att man inte ska duscha på festival på grund av att det förstör känslan var jag alltså inte i det mysigaste skicket när vi kom hem, men det var det definitivt värt.

Förespråkade kärlek

Trots att vädret inte var det bästa under festivalen kom som tur var det mesta regnet tidigt på dagarna så vi klarade oss nästan helt torra under de spelningar vi såg.

Av spelningarna vi var på är jag kanske mest imponerad av Anna Ternheims. Jag lyssnar inte på hennes musik annars, men det var en positiv överraskning. Tjejen är grymt duktig, och det bästa med den spelningen var att det verkligen var en total mix av människor, och alla såg så himla tillfreds och glada ut.

På tal om glädje var nog Di Leva garanterat den som spred mest, eller försökte i alla fall. Mellan låtarna ropade han ut kärleksbudskap i stil med ”sprid kärleken” och liknande, vilket var riktigt mysigt. Förutom en del nyare låtar som jag personligen inte har hört spelade han Vem ska jag tro på, Miraklet med flera och stämningen var underbar.

Svängigaste spelningarna stod nog Nationalteatern och Kalle Baah för. Allsång och gung i publiken, en rad klassiker blandat med för mig mera okända sånger och relativt bra väder gjorde dessa två till riktigt sköna spelningar. Ugly girls med Kalle Baah var grymt bra.

Alice Cooper gjorde också en bra spelning, men då främst i showig bemärkelse. Mycket blinkande lampor och dylikt och ett relativt stort publikhav gjorde spelningen väldigt speciell.

Favoriten var ändå, trots många riktigt bra spelningar, Dia Psalma. Bra drag, bra låtar samt att jag lyssnar på dem mycket annars är nog orsaken till det. Kanske jag inte dömer dem lika hårt, vad vet jag. Klockrent var det i alla fall.

Inte bara positivt

Hela festivalen bestod dock inte bara av positiva intryck. För det första åkte vi dit med Festivalbussen vilket jag inte kommer att göra om. Tidtabellen höll inte, bussen var i ett bedrövligt skick och de hade väldigt dålig koll på biljetterna. Men nu har man ju testat på det i alla fall. Att det är 12 års åldersgräns på festivalen uppskattar jag inte heller. Inte bara för att jag är mycket äldre, utan för att jag anser att en 12-åring inte har något att göra på en sådan där tillställning. På Roskilde är det i alla fall 16 år som är gränsen, och det tycker jag redan att är gränsfall.

Det värsta av allt var ändå att det var en tjej som blev våldtagen ungefär sju meter från vårt tält. Det var riktigt obehagligt att se alla polisavspärrningar och dylikt när vi kom till vår del av campingen på söndag morgon.

Bortsett från dessa mindre positiva bitar var det ändå en underbart rolig festival, men nästa år blir det nog Roskilde igen.

Text och foto:

jenny.sinden@nyan.ax