Den blomstertid då kom hit med fägring och lust och nya vita postorderskor från ellos. Jag var i skolåldern, det var högtidligt i gymnastiksalen. Det var apelsinfärgade hårspännen och pianospel. Och en ledighet som tog sin början med den nåd som räcker året om och fortsatte i en oändlighet utsträckt framför mig. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag grät alltid på skolavslutningen. Kanske för att föräldrarna lättat sträckte på ryggen och tyst suckade ”skönt” över att den långa betygsutdelnignen var över. Kanske för att lärarna var oigenkännliga i vita blusar och kontaktlinser, och för att de försvann med liljekonvaljbuketterna och blev borta ur ens liv i en evighet. Den mycket lilla klassen som skingrades likt maskrosfrön i vinden, finskoskrap i gruset och ett halvsorgset ”glad sommar” på parkeringen - innan vinddraget sög oss in i våra bilar, stängda dörrar och ivägsus för att bli annorlunda till hösten, bli nya, lite mer utslagna rosor.

Jag erkänner att sommaren var härlig med solen och badet och vindruvorna i växthuset, ja - allt det där som man alltid tjatar om och alltid minns för att man alltid höljer sin barndoms dagar i solstrålsskimmer och glass och skratt som aldrig tar slut. Jag medger att det var festligt. Men sen minns jag.

Det var något med en glödhet asfalt utanför verkstaden, luft som dallrar i hettan. Det var ett gräs som blev kantigt och vasst av för lite vätska och borrade sig in i fötterna, körsbärstomater som kokade då de tuggades sönder. Hängbjörkarna suckade trött och hängde ännu mer ner, och i utfallsdiket där det brukade forsa vatten och flyta träbitar låg allt stilla. En brungrön gyttja tog form, ovanpå den alger, inuti den blodiglar, stank som steg långsamt uppåt. Den där stillheten igen. Ingenting hände, kusiner som skulle komma och aldrig kom och kom och kom och då de äntligen kom så åkte de innan de anlänt. Och en bästa vän som opererade gommen och var bara borta i minst två veckor. En dag skymtade jag min stora kärlek vid banken och mitt hjärta spratt nästan ur mig - jag hade plötsligt blivit ovan vid vissa barn.

Kanske är det de syskonlösas lott att förknippa sommarlov med en viss oro, oron för att vara lite ensammare än vanligt. Kompisarna uppslukades av familj, stuga och picknick och vissa dagar blev helt enkelt makalöst långsamma. Medan mina föräldrar jobbade i växthusen, gick jag runt mellan uthusen på gården och sökte en spänning som inte infann sig. Jag var för liten för att sommarjobba och för stor för att leka bumbibjörn. Och alla andra hade så ofantligt roligt.

Något av denna oro sitter i sig. Det är uppenbart att jag inte kan hantera den stora ledigheten - särskilt inte på ett sommarsömnigt Brändö. Jag håller mig upptagen, gör allt som går att göra här samtidigt nu och utan uppehåll. Kanske inte så hälsosamt, men inte heller en het, stillastående ensamtråkig dag, då svalornas kvitter ekar i garaget… Fortfarande strömmar vatten i diket, och barkbåten flyter!