Under tre års tid har frilansande marinarkeologen Harry Alopeaus i perioder forskat efter vrak i åländska vikar, bland annat i Lumparsund. Tio vrak där hade han koll på. Då räknar vi med det vrak som ligger i insjön Gropen, ett vrak som upptäckts av landskapsarkeolog Matts Dreijer, men vars läge ännu inte kunnat bokföras. Nummer 11 på vår skiss.

Häromdagen sammanförde Nya Åland Harry Alopeaus med Hilding Robertsson från Lemland Granboda, som bott vid sundet i 37 år och vuxit upp bara lite längre fram i byn.

– Jag sprang redan som liten glop längs de här stränderna, säger han. Jag har med egna ögon sett när man lastade fartyg här på Bergören.

Mötet mellan dessa båda herrar blir lyckosamt. Ett nytt vrak fick forskaren genast kännedom om, strax söder om Furuholm. Det är utmärkt som nummer tio på vår skiss. Harry Alopeaus ställde genast många frågor och antecknade svaren i ett häfte:

– Hur stort är det? Hur långt ut från stranden ligger del? Hur djupt under vattnet?

Och inte nog med det. I Robertssons båt tar vi oss upp till stenkompassen, belägen strax söder om den så kallade Jottes kanal.

Denna kanal grävdes, antagligen för att möjliggöra trafik till och från Bäckängs tegelbruk när det naturliga sunden strax norrut började växa igen. Kanalen initierades av John ”Jotte” Gustafsson, som var affärsman i Lemland Bistorp. Den grävdes på 1920-talets slut och förenar i dag innanhavet Lumparn med Lumparsund, som i sin tur står i förbindelse med Föglöfjärden.

Vi kliver av båten just vid det södra inloppet till kanalen, på västra sidan, och går rakt upp. Robertsson visar vägen. Här var han och jagade änder som pojke.

Han visar vägen upp till stenkompassen. Här har stenarna legat i rad på rad i åratal. Det är möjligt att det är ett fynd ända från 1200-talet.

Harry Alopeaus mäter med måttband, tar ut väderstrecken, fotograferar med Nyans fotograf stående intill.

– Förr fick det aldrig vara människor med på vetenskapliga bilder. Men nu sägs det att det bara är till fördel med en människa på bilden. Det ger en omedelbar uppfattning om storleken på fyndet.

Sedan vidtar funderingar emellan forskare och byssbo. Det är roligt att höra på. Var finns närmaste bebyggelse? Har det fiskats i vattnen? Fiskare behöver ingen kompass. Inte heller sjöfarare. Kan det vara ”småttingar” eller turister som lagt kompassen för bara några år sedan? Kan de som grävde kanalen lagt dit kompassen? Kan det vara en person som räddats ur sjönöd som lagt dit stenarna som en gest av tacksamhet?

Alopeaus får veta att det fanns ett gästgiveri i Granboda, en eller ett par kilometer i från platsen.

– Den sträckan räknades som ingenting förr i världen. Kompassen kan ha med gästgiveriet att göra.

Han berättar vidare om de hårda bestämmelser som bönder ålades med att hålla gästgiveri. Hilding Robertsson kompletterar:

– Och en stock skulle finnas som man satt på när man uträttade sina behov – så hög att svinen ej kunde bita…

Att det i Lumparsund en gång rått en otroligt febril aktivitet med fartygsbyggen, övervintrande fartyg och till och med en skeppshandel på Klubben är svårt att tänka sig i dag. Alopeaus funderar över det faktum att det till synes helt i onödan fanns två krängningskistor i Lumparsund. Var är som att i våra dagar bygga två bilverkstäder alldeles intill varandra.

– Man kan ställa frågan om det bottnade i stor företagsamhet eller grannosämja. Min gissning är både ock.

Att privatpersoner tipsar om vrakfynd är han mycket glad över. Fler tips hänvisar han till sin uppdragsgivare marinarkeolog Marcus Lindholm vid museibyrån.

– Vi vill undvika det så kallade bussyndromet. Alla tror att alla andra vet. Till slut kan det bli så illa att det är vi forskare som vet minst av alla.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN

kiki@nyan.ax

Foto: ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax