Varje gång tentorna har skrivits och loven står så gröna och granna i stugan, kommer HON hem. HON. The HON. HONAN. HON ställer till kaos och oreda i det annars så stillsamma livet i familjens residens. Detta kaos och oreda kommer främst i krav på ökad disciplin och reda.

Det märks när HON kommer hem. Tydliga tecken finns. Lägenheten förvandlas i ett huj från det typiskt Westströmska till en schamanistisk newage-grotta (enligt mitt konservativa sätt att se på det). En dag när man kommer hem och tittar sig omkring står tecknen som gafflar i ögonen på en. HON är hemma.

Burkar med olika örter till te har ställts fram, någon sorts hallon/kiwi/saffran/tisteldoftande rökelse stimulerar luktsinnet och ja, främsta tecknet är väl hennes gigantiska resväska som blockerar ingången till vardagsrummet. Det känns nästan som om vi får en liten Berlin-mur i lägenheten.

Nu är glansdagarna slut. HON och mamma bildar nämligen ett team. Ett lag.

Allt blir genast väldigt pedantiskt (med ”pedantiskt” menar jag att jag blir tvungen att utföra en nypa mer hushållssysslor än vanligtvis). Det blir Dem vs. smutsen och ungkarlslivet (med ”smutsen och ungkarlslivet” syftar jag på mig själv och pappa, som i och för sig är gift). Pappa är dock en dålig bundsförvant i det här läget. Han försöker ställa sig in hos HON-Mamma-alliansen.

Detta sker på min bekostnad. Subtila och grova skämt om min oförmåga att sleva upp mat är bara ett sätt att vinna HENNES och mammas förtroende . Tydligen slevar jag mat på ett för slappt sätt. Snabbt blir jag hackhönan i vargflocken.

HON tar snabbt ledarrollen och föräldrarna följer minsta steg.

Ett typiskt exempel är att familjedieten förändras tvärt till rätter med alltmer exotiska inslag.

– Vad är det här? undrar jag misstänksamt när jag och min familj dinerar. En gröngul, vad jag tror är rotfrukt, ligger och baddar i något sorts självlysande slask.

– Åh, det är bara lite husmanskost från Tjernobyl hör jag pappa säga klumpigt mellan tuggorna.

– Det var HON som tipsade! fyller mamma på.

HON försöker snart även ge sig på mig. HON säger åt mig vad jag borde klä mig i, hur jag borde gå och vad jag borde säga. Jag försöker opponera mig mot indoktrineringen genom att bära mjukisbyxor och kutryggigt stövla runt och svära.

Själv går HON alltid moderiktigt och brummar på med lite halvsliskig göteborgska. Nu anser jag då inte att det är något fel på göteborgska, men sättet hon pratar det på är läskigt. Det låter så –vänligt. Den känns lite pedofiliskt sådär.

Jag lyckas än så länge hålla mina egna värderingar om livet i god vigör, men något säger mig att det ändå inte kommer gå i längden att ignorera hennes budskap. Jag måste snart börja lyssna på henne.

HON är ju trots allt min syster.

Fotnot: Jag vill notera här att Katarina/HON/Syster är en fenomenal syster och jag kunde inte önska mig något bättre. Vill försäkra om det ifall texten gav fel intryck. Mina föräldrar är också bäst. Mamma är utbildad barnträdgårdslärare och vet mycket om barn.