Jag har allvarlig presentångest.

Den stammar från min barndom. Då hade jag stor familj och lite pengar, vilket förvisso är fallet även nu.

Då var problemet av mindre, men svettigare, dimensioner. Svett är nyckelordet.

Ett barn av 1970-talet gick in på Stockmanns i Jakobstad med rejält varma kläder, mössa och vantar. Efter ett tag kunde man ta av sig vantarna, men inte mer.

I jackfickan låg några knöliga sedlar. Den pengen skulle delas på fem, tre systrar + föräldrar. Köpte man en dyr askkopp till pappa blev det bara färgglada blyertspennor till resten.

Särdeles svåra år kunde man snurra runt i timmar på porslins- och presentavdelningen och bli svettigare och svettigare. När man äntligen ramlade ut rann det längs ryggen, den kalla decemberluften kändes som en isvak och misslyckandet molade bakom ögonen. Inte hade det lyckats i år heller att hitta de rätta sakerna som skulle få mottagarna att tindra med ögonen som i en Disney-film.

Ett katastrof-år köpte jag två rullar hyllpapper till min mamma. En kompis förledde mig att tro att mamma skulle uppskatta det fina mönstret, och frånse att det var en högst vardaglig och billig kommoditet hon fick.

Jag var nervös inför julklappsutdelningen, övertygad om att hon inte skulle förstå den fina men något pretentiösa tanken. Det gjorde hon inte heller. Hon sa, sårad: ”Jag kan nog köpa mitt hyllpapper själv.”

Shit. Ni förstår att jag inte vill. Böcker till alla.