Ett foto på Svenska Orientlinjens ms Tavastland utgör bakgrundsbild på min jobbdators skrivbord. Det är av nostalgiska skäl.

Min far jobbade som förste styrman ombord på denna torrlastare, ägd av Broströmsrederiet i Göteborg, och sommaren 1963 fick jag, mamma och lillebror göra vårt livs resa. En tur från nordiska hamnar ner till Medelhavet och tillbaka.

Själva fartyget var väl inte något speciellt, liknade flera andra av de Broströmsbåtar som pappa seglade på. Byggd i Bremen 1955, knappt 120 meter lång och drygt 4.500 dödviktton. Lastluckor fanns både föröver och akteröver och överbyggnaden låg strax akter om midskepps. Vinschar med bommar skötte lastning och lossning, kranar kom på de modernare båtarna.

Det var med 15 knops fart vi stävade över Nordsjön, genom Engelska kanalen för att sedan mötas av en storm på Biscayabukten.

Pappas hytt hade fönster (ventiler) mot fören och det var spännande att stå på knä i soffan och se när sjöarna slog över. På natten gav vi assistans åt en mindre tysk lastare som fått problem i sjögången, men då sov vi pojkar lugnt i den egna hytten intill pappas.

Medelhavet mötte efter Gibraltar sund med lugnt väder, solsken och tumlare som hoppade längs båtsidan. Min bror och jag knackade rost på några pollare midskepps, iförda skyddsglasögon och spetsig hammare (som måste heta något annat som jag inte kommer på nu). Vi fick en slant av Anna-Ida (Broström) för jobbet, så jag kan faktiskt säga att jag varit sjöman.

Varför all denna nostalgi nu då? Kanske är det drömmen tillbaka till en sorgfri barndom, eller så har det att göra med att jag just bläddrat i senaste numret av Scandinavian Shipping Gazette. Sjöfartsbranschen verkar så spännande och äventyrlig med fartygsköp hit och dit, nya trader, nya laster och framgångsrika män med ”dressmanhaka” (tack Fred för uttrycket).

Helst skulle jag förstås vilja stå på bryggan som kapten och navigera ut i världen. Mina drömmar är förstås helt verklighetsfrämmande och romantiska. Jag vet ingenting om stressen och pressen ombord idag.

Någon gång har det till och med hänt att jag drömt om att stå på Ålandsfärjans brygga (inte så himla romantiskt, jag vet) och mitt på Ålands hav på väg mot Mariehamn, bara lägga om kursen söderut mot okända hamnar.

En frihetsfest inte bara för mig, utan för alla trötta passagerare som skulle få en oväntat ledighet och södernresa. Tillsammans skulle vi säkert kunna skramla ihop till bunker ända till Medelhavet.

Det skulle bli en sjölivets version av Tage Danielssons underbara novell om bussföraren i Stockholm som plötsligt en dag vek av från den ordinarie rutten och körde söderut med passagerare och allt.

Tänk att ha friheten att bara styra bort!