Två stenlejon hälsar välkommen till denna anrika gård. Sammetsdraperierna dras undan och en kall lite dammig luft slår emot. Värmen är inte påslagen i de tre rummen på nedre våningen. I det mittersta finns biblioteket. Trots kylan får man lust att stanna länge, sitta i de mjuka öronlappsfåtöljerna och läsa – eller bara titta på bilderna.

Ett besök här är en djupdykning i historien.

Han är en adelsman, Anders Hedenberg, men få är så okonstlade, lättpratade och sympatiska. Han har bott på gården i hela sitt liv, brukat jorden i många år. Jord som numera är utarrenderad.

– När sonen dog, dog släkten ut, säger han med smärta i rösten. Adelstiteln går inte i arv på kvinnosidan.

Han tar gärna emot besök då och då. Bokkännare vill gärna komma. Bibliotekarier har varit här. Finströms marthor har också varit på besök.

I pappa Olofs boksamling finns mängder av fynd. Antalet böcker har aldrig räknats, men uppskattas till 3.000 exemplar, många av dem är praktband. Många är värdefulla.

Först visar han ”Finlands fiskar” från 1883 av Gösta Sundman, ett praktverk med underbart tryck på något som måste vara ett alldeles speciellt papper. Fiskarna glänser. Vi får dra fingertopparna över.

I hylla efter hylla visar han vackra bokverk på olika språk. Klassiker står i rad på rad.

– Mindre än hälften är på svenska, säger han. Har du läst honom här?

Han visar en rad röda bokryggar av böcker signerade Guy de Maupassant, en riktigt skandalomsusad skribent i sina dar. Här finns Bellmans noter, Nordisk familjebok i 28 band från 1904, Svenska turistföreningens årsböcker från 1889 till 1922, Grimbergs världshistoria, Tusen och en natt och ett praktverk av Paul Helleu från 1913 med unika kopparstick av unga fransyskor, ett verk som trycktes i bara 100 exemplar. Och så alla författare som hör till i en boksamling: Shakespeare, Strindberg, Heidenstam, Lagerlöf och hundratals andra.

– Det här är den äldsta boken i samlingen, ”Hushållsbok” från 1736, men lustigt nog är inte alla gamla böcker så värdefulla som man kan tro.

Den dyraste boken vill han av säkerhetsskäl inte visa. Men han påpekar i sammanhanget att han själv bor i övre våningen av huset och att det alltid är folk i närheten. Familjen, tre döttrar med familjer innefattande fem barnbarn, har som tradition att samlas till eftermiddagskaffe på gården, så långt det bara låter sig göras.

Han vevar i gång vevgrammofonen och en sprucken sopran, Amelita Gall-Curci, skär genom den kylslagna luften i rummen. Man ryser. Det är som man aldrig hört en nästan 100 år gammal röst förut.

Vi är som förflyttade långa vägar och tider bort. Grammofonen drivs med en fjäder och kunde en gång tas med till en picknick med musikunderhållning på stranden. Att det på bergknallen som syns genom fönstret finns ett stenbord, som vi i Nya Åland skrev om i somras, verkar plötsligt väldigt avlägset.

Gamla bilar och musik från förr är Anders Hedenbergs egna stora intressen. En tur ut till veteranbilarna hör till.

– Jag är egentligen inte själv en bokmänniska, säger han. Men jag har en stående beställning hos antikvarie Gunnar Johansson i Finström Bartsgårda. Jag vill ha alla exemplar av ”Längs åländska vägar…” av Valdemar Nyman. Jag brukar ge bort dem i present. Det har blivit en dryg handfull så här långt.

Märkligt nog. När vi öppnar dörren och går ut i januaridagen igen känns luften ljummen.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN

kiki@nyan.ax

Foto: JONAS EDSVIK

jonas.edsvik@nyan.ax