En vän talade genom dimhöljda ögon om ensamhet och vänskap.

Kanske borde dessa begrepp vara så skilda åt att de omöjligt kunde kombineras i en och samma mening. I hennes fall såg verkligheten inte sådan ut.

Hennes vänner ville se henne lycklig, berättade hon. Det låter onekligen fint och bra.

Vänner förväntas väl önska varandra välgång och lycka, men det var inte kontentan i de ord hon aldrig uttalade. Genom det enkla och självklara lyste en större sanning och rädsla genom skönheten och förfulade den.

Hennes känsla var i själva verket inte den att hennes vänner ville att hon skulle vara lycklig. De ville se henne lycklig. Skillnaden är enorm, större ändå för den som aldrig önskat se den.

De, vännerna, orkade inte ta in nedslående intryck, iddes inte torka hennes tårar om inget leende lovade att följa snart i dess spår.

Snyftandes med ögon som vant sig vid att endast fyllas av sitt själsliga hav i det egna jagets tillvaro talade hon åter.

”Det är i de stunder vi människor allra minst behöver ensamhet som den översköljer oss.”

Hon grät hos mig och inga ord hade jag att radera ut hennes med.

Letade febrilt efter sanningar. Insåg än en gång att vissa stunder är till för att delas, inte användas i högre eller lägre grad än så.

När hon gråtit satt vi tysta. Höll varandras händer några korta ögonblick.

Hon var ensam och känslan överväldigade mig och blev därmed även min.

Vi var ensamma tillsammans.

Hon lämnade mig i natten. Hennes spår vid mitt köksbord var en tomhet utan skratt.

Jag saknade henne och samtidigt min egna närvaro.

Funderade över min högst konstlade förmåga att lämna mig själv ensam i de hårda och kalla ögonblick som livet stundvis sprider längs sin väg.

Funderade över om detta gäller även henne.

Om livet är sådant att det är vi själva som utestänger lycka och gemenskap när det är den vi i själva verket allra helst vill nå.

Om de vänner hon talade om var de hon såg när hon mötte dem, men aldrig i sanning de som stod framför henne.

Hon lämnade mig i natten och jag viskade i hennes skugga att hon aldrig skulle vara ensam i mig.

Jag låste ytterdörren efter hennes bortvandrade skepnad och hoppades att löftet skulle innefatta även mitt hjärtas stundvis självpåtagna isolering.