Jag läste en gång ett par utmärkta kolumner av en av vår tids stora, författaren Jeanette Winterson, och inspirerades till att börja samla på stinkpinnar. Winterson skriver om falsk etymologi, en ”hyllning till språkets livsglädje och flexibilitet”, och räknar opp förtjusande felhörningar och felslut från Acid Spumante till self-phone. Krokiga men med sanningen överensstämmande sätt att landa nästan rätt.

Barn är de främsta stinkpinneproducenterna, och ofta blir det förstås ekivokt på det där sättet som är genant i en kassakö men vansinnigt roligt när man hör om det efteråt. Om man håller sig ovanför bältet är det vanligaste exemplet (så vanligt att det har en egen egen sida på Wikipedia) förmodligen trygga räkan, det där besynnerliga djuret som figurerar i psalmen om Guds lilla barnaskara.

Och apropå Gud, en god vän fick verbet ”tillägga” om bakfoten och, får man förmoda, en ganska trevlig bild av nytestamentlig vardag. I religionsboken stod det att Jesus tillade något, och eftersom ”tilla” är att säga något i glättig ton var han följaktligen en munter typ, Jesus. Till samma kategori hör buksprången man kan hitta på vissa hus och som åtminstone i Helsingfors höjer de redan från början obscena bostadspriserna med tusentals euro. Ordet är, tror jag, fullständigt logiskt, och det säger en del om folkhälsan om bukar per definition är stora i barnaögon.

Finast är ändå flickan som tillsammans med sina äldre släktingar brukade vänta på kvällsprinsen för att få svalka efter heta och vindstilla sommardagar. Hon förstod inte riktigt vad prinsen hade för intresse av hennes gamla släktingar, men han blev en vacker dröm och som sagans prinsessa plägar göra väntade hon tålmodigt medan kvällsbrisen svepte in över stugterrassen.

Samtidigt som allt det här förstås är rart och hjärtevärmande är jag oändligt tacksam för att jag är vuxen och inte utsatt för mina egna örons godtycke i lika hög grad. Barnavärlden må vara spännande och magisk och full av möjligheter, men där finns också ett stråk av oberäknelighet och maktlöshet när inte ens språket - i synnerhet inte språket - håller sig på plats.

För vuxna producerar sällan lika fina stinkpinnar, eller också är det ingen som vill kännas vid sin etymologiska förmåga. Skrattparoxymer och osteopros är varken kreativt eller underhållande, men min vän skådespelaren som trodde att hon skulle få arnoldsgage på teatern skrattade förmodligen hela vägen till banken, eller åtminstone tills någon berättade för henne att a-rollsgage knappast antar schwarzeneggerproportioner, åtminstone inte i Finland. Och för den som undrar: en a-roll är en huvudroll, en b-roll lite mindre, en c-roll ännu lite mindre.

Grönsaksballarna som ibland serveras i universitetets bespisningar reser frågan om orsak och verkan, om namnet är ett resultat av ett redan utfört ingrepp eller en önskan om framtida lösa skott. Och om vad personalen egentligen tycker om studenter. Anrättningen handlar visserligen om språkförbistring, men jag vet en pensionerad svensklärare som än i denna dag (och förmodligen till sin död) blir hånad för att hon ännu som färdigutbildad och ett bra tag efter det trodde att den grovkorniga, farsartade och tokroliga är bulleresk, som den muntrare av de frödingska grannarna i Gitarr och dragharmonika.

Vissa misstag är så sympatiska att man helst behåller dem. Det är förvisso länge sedan jag lärde mig att skalbaggarna som bor i vissa klädskåp och garnförråd heter pälsängrar, men jag är så förtjust i tanken på en bevingad men minimal domedagsängel att jag fortfarande tenderar att kalla dem för pälsänglar även om det gör kräken gulligare än de förtjänar.

Och stinkpinnarna själva? En stinkpinne är, som alla vet, en orange plastpinne med reflex som åtminstone förr i världen satt bak på cyklar. Man borde ha fällt ut den för att hålla bilister på avstånd, men gjorde det inte i fast förvissning om att man var rebell – den språkliga stinkpinnen förkroppsligad.