På sätt och vis är frågan nu avgjord. Bio Savoy försvinner inte, varken biografverksamheten eller byggnaden. Genom en kombination av privata affärer och samhällsstöd ska den anrika byggnaden räddas och biografen bli kvar. Det blev klart på tisdag kväll, efter en lång debatt i stadsfullmäktige.

Jippii alltså. Kulturen har segrat, om inte annat så för skams skull. Bio Savoy borde naturligtvis långt tidigare ha inlemmats i en plan för kulturlivets utveckling i Mariehamn, och kunde ha spelat en roll långt utöver en privat driven biograf med racklig ekonomi, vilket den ju varit i många år.

Argumenten mot att med samhällsmedel stöda kultursatsningar är många, och koncentreras alltid kring motsättningar mellan nytta-onytta och privat-offentligt. Eftersom det är svårt att hitta någon som privat finansierar det förment onyttiga är det sällan kultursatsningar som inte är kommersiella blir av, åtminstone inte innan eldsjälarna inom kulturen jobbat upp satsningar till nivåer där euro-tecken börjar dansa i ögonen på hotellägare och restauratörer och politiker kan börja prata om kringeffekter.

Det är så fel tänkt. Vid det här laget borde alla veta att kultur inte är ett tidsfördriv för människor med för mycket pengar och fritid, utan en livsnödvändighet både för ett samhälle och för dess individer.

Det finns kulturyttringar som väl kan finansiera sig själv, eller åtminstone borde kunna det. Ett exempel är den utpräglat kommersiella Rockoff-satsningen, som genom åren fått mer samhällsstöd i olika former än det mesta andra i kulturväg i Mariehamn.

Därför är det svårt att förstå varför just de kulturformer som har sämre ekonomisk bärkraft skulle få mindre. För att de behöver det mer?

Att staden och landskapet nu går in med pengar för att rädda bio Savoy är uttryckligen en räddningsaktion, inte en genomtänkt strategi. Det får man i stället hoppas att Patrik Landell har, och den förening eller företagare som ska driva biografen i framtiden. I byggnaden finns en enorm potential, både som arkitektonisk pärla, som en biograf med anor och genom möjligheten att i huset driva annan kulturell verksamhet med anknytning till exempelvis rörliga media.

En stad eller ett landskap med lite visioner skulle inte bara magsurt betala för att slippa en kulturskandal, man skulle satsa på att i byggnaden placera något spännande, en mediautbildning (yrkesskolan har en medialinje som kunde utvecklas och specialiseras mot film och tv) eller en liten teatersalong eller varför inte ett större åländskt filmprojekt. Om det bara finns lite krut i kalsongerna finns det inga gränser för alla spännande och potentiellt storslagna saker ett fint gammalt hus kan inrymma.

Varför händer inte det? Dels för att ingen vågar drömma, dels för att allt som har med kultur att göra ska vara gratis eller till nytta på något kvantitativt mätbart sätt.

Länge leve bio Savoy, på nya spännande sätt.