Våren är kommen. Det märks kanske inte precis just nu, men det blir sommartid på söndag, och vår katt har haft sitt lilla roliga.

Det blev som det blev med steriliseringen nämligen. Först trodde vi att en kull till redan var på gång, och när det inte var det skulle det ringas till en veterinär och det ena avlöste det andra och så blev ingenting gjort.

Under påskhelgen låg hon, Misan, skamlöst och åmade sig i gränden utanför huset med en orangestrimmig frasse. Och inte bara en gång. Mellan varven försökte hon ivrigt med stolsben, familjens kastrerade frasse och allt annat som rörde sig.

När vi hälsade på hos svärföräldrarna meddelade Lillbattingen glatt att Misan haft sex hela dagen.

Nu har det tack och lov lugnat ner sig, men om någon är intresserad av kattungar lär det vara på gång i juni. Snygga färgkombinationer utlovas.

Människor blir väl inte fullt så ivriga som en löpande honkatt, men jag tyckte nog att de par man mötte ute på påskens promenader såg lite piggare och mer kärleksfulla ut när solen lyste och man kunde ana sig till kommande dofter av gräs och jord än de gjort under glåmigare tider.

Jag har en tes om att mänskligt liv norr om Danmark är ett misstag. Egentligen är nordliga breddgrader som våra tänkta som rekreationsområden, skidorter att besöka på vintern och vidunderlig skärgård på sommaren. I tidernas gryning var det några envisa, köldtåliga enstöringar som bosatte sig här ändå och fick något vilt i blicken i mars-april. Så blev det fler, och här sitter vi nu.

Jag menar inte att vi sitter illa, men nog fasen är det mörkt och kallt, och nog är det så att det spritter lite i kroppen när det slutar vara så mörkt och kallt och man inser att någonstans under lagren av päls och yllesockor finns en kropp som kan göra annat än att huttra. Då kan man titta på katten som ligger och kråmar sig så ohöljt och bara skriker efter frassar, och tänka att man åtminstone vet vad hon jamar om.

På vägen ut mot Möckelö havsbad gick det i helgen ett äldre par, någonstans bortom sextio. De gick med raska steg, väl påpälsade, man såg på gången att skjortan var struken och skorna foträta. Säkert stod en förberedd middag och väntade hemma på spisen. De gick hand i hand, ömsint. Just när jag sprang förbi tog de av sig handskarna och grep varandras händer igen.

Våren.