Det är söndag. Klockan är halv ett och det är råkallt i Mariehamn.

Utanför Mathis-Hallen sitter Simona Pruteanu – påbyltad, med huvudduk på det mörka håret, med ett lite avvaktande uttryck i de bruna ögonen.

Inte ansiktsbild

Hon har inget emot att berätta om sitt leverne för tidningen. Men hon vill inte att fotografen tar bilder så att hennes ansikte syns – hennes 20-åriga syster blev fotograferad i den andra tidningen och det känns inte helt bra.

– Jag skäms lite, säger hon på rumänska.

Vi har hjälp av tolk för att kunna kommunicera.

Skålen framför Simona innehåller en hel del slantar. Under den tid vi pratar med henne stannar flera till och ger pengar.

Det hon säger känns uppriktigt. Det tycker också vår tolk som har ganska god kännedom om de omständigheter som Simona och hennes syster, sambo och svåger lever under i hemlandet.

Tjänar pengar

För två veckor sedan kom de till Åland för att tjäna pengar.

– Vi var i Sverige först, men där tjänade vi inte så mycket. Därför kom vi hit. Här tjänar vi ändå lite, upp till 50 euro en bra dag. En dålig dag kan det bli bara kanske 20 euro.

Hur känns det att sitta här och tigga slantar?

– Inget särskilt. Varför skulle det göra det, undrar hon och blottar klyftan mellan våra olika världar.

Först när de kom till Åland togs de om hand av polisen och fick bo på hotell två nätter innan de skickades vidare till Helsingfors ”för att få socialhjälp”.

– Men vi skickades tillbaka hit av polisen i Helsingfors. Både här och i Helsingfors fick vi hjälp med att kontakta de sociala myndigheterna, men på båda ställena har man förklarat att vi inte har rätt till hjälp. Fast om vi behöver akut sjukvård får vi det, men det har inte behövts.

Vi har alla våra papper i ordning, tillägger hon.

Ända tills i lördags bodde de fyra inuti en av ramperna i skateparken på Östra utfarten och i ett tält på Lilla holmen.

– I lördags kom det människor från en religiös grupp och erbjöd oss att bo i ett hus på campingen. Där får vi bo fyra dagar. Det är bra.

Inte heller är det några problem att sitta utanför butikerna, berättar hon.

– Här får vi sitta i lugn och ro. På många andra ställen har vi blivit bortkörda. Här bemöts vi värdigt. De anställda i butiken brukar ge oss mat och dricka här. Vi har också fått kläder.

”Om någon skulle säga åt oss att vi måste flytta på oss så skulle vi förstås göra det”, säger hon.

Tredje barnet

Simona är gravid. Hemma i staden Onesti i länet Bakau i södra Rumänien – ett område där många av landets flera miljoner romer bor – väntar hennes två barn som bor med mormor. Också de andra i sällskapet har barn, tre stycken.

– Jag har en pojke på sju år och en på fyra. De har aldrig fått gå i förskola eller skola. De vet inte ens hur gamla de är.

Vår tolk bekräftar förhållandena. Romernas barn går sällan i skola trots att skolplikt råder i landet. Under Ceaucescus tid var kraven på skolgång strängare, men under senare år har landets romer fått det om möjligt ännu sämre.

Simona vill föda sitt barn hemma.

– Jag skulle vilja stanna här till nästa månad och sen åka hem och föda mitt barn. Jag måste se till barnen hemma också. De andra stannar nog kvar här.

Hemma i Onesti lever familjerna huvudsakligen på barnbidrag, men männen jobbar som snickare när de kan få sådana jobb. Annars ströjobbar man med att städa gator och plocka skräp.

– Men det är inte lätt att få ett jobb. Vi har försökt via stadshuset i Onesti, men där måste man muta sig fram till ett arbete.

Till Åland kom de via en människosmugglare som bor i Sverige. Han tar 100-150 euro per person för att transportera tiggarna i sin bil. Sedan flera år tillbaka går det reguljär buss en gång i veckan från Bukarest till Stockholm, men även om bussbiljetten kostar ungefär det samma så finns det en förklaring till att man hellre anlitar biltransport.

– Till människosmugglaren behöver vi inte betala alltihopa på en gång.

Uppmärksamhet

• Vad har ni för framtidsutsikter?

– Inte ser det så ljust ut. Jag måste försörja mig så här för att klara barnen. Efter EU-inträdet har priserna stigit. Det går inte längre att klara sig i Rumänien. När jag kommer hem måste jag betala för läkaren, barnmorskan och sjukhusvistelsen.

• Vad tycker du och din syster om uppmärksamheten kring er?

Simona funderar en stund.

– På ett sätt kanske det är bra, även om det är ovant. Vi vet att hela Europa är fullt med rumäner som antingen tigger eller spelar för att få pengar. Men vi har blivit intervjuade också i Sverige och Norge.

Vi tackar för intervjun och går. Bakom oss hör vi det entoniga ljudet från dragspelet.

annika.orre@nyan.ax