Det vore roligt att se dig oftare, men resan är så lång. Tänk om du skulle skriva till mig någon gång och skicka ett foto av dig själv? Här får du ett foto av mig. Håret är lite rufsigt, men jag påstås alltid se ut så.

Efter de tidigaste åren då vi höll kontakt oftare har jag inte varit någon bra fadder. Livet har varit så jäktigt att det inte blivit av att hålla kontakt med dina föräldrar. Jag kunde ha ringt dig oftare. Ibland har jag glömt dina födelsedagar. Men jag har ofta tänkt på dig och försökt komma ihåg dig i min aftonbön. Därför skickar jag mitt foto till dig så att du också kan komma ihåg mig någon gång.

Om du någon gång känner att du behöver en vuxen kompis eller någon som lyssnar, ring, skriv eller sms:a till mig. Jag finns här.

Att bli fadder är som att bli en släkting. Fadderskapet finns kvar också om de vuxna inte mera har kontakt med varandra. Det är både ett hedersuppdrag och en möjlighet att skapa en nära relation.

Källa: brevet finns i sin helhet på /evl.fi/EVLsv.nsf/Documents/