Seden att ha faddrar till den som ska döpas blir allt vanligare i Sverige igen efter att nästan ha varit utdöd en längre tid. Egentligen är seden uråldrig, den går tillbaka till andra århundradet efter Kristus. Då handlade det om att ge barn till kristna martyrer nya ”föräldrar”. Krav på att faddrarna skulle vara bekännande kristna kom under 300-talet.

 Relationen mellan gudföräldrar och gudbarn betraktades som så stark att äktenskap dem emellan var förbjudet.

 Under svensk medeltid och reformationstid var det faddrarna som förde barnet till dopet (föräldrarna var hemma) och sedan överlämnades det döpta barnet till föräldrarna och så blev det dopkalas. Faddrarna hade en så viktig ställning att det i 1571 års kyrkoordning och 1686 års kyrkolag fanns lagstadgade krav på deras kristna tro.

 I dag är det Svenska kyrkans kyrkoordning som gäller. Där står att en fadder ska vara döpt och villig att dela barnets kristna fostran. Däremot finns inget krav på att faddern ska tillhöra Svenska kyrkan.

 Ofta bär någon av faddrarna barnet till dopet. De kan hjälpa till i dopgudstjänsten med textläsning eller med att tända dopljuset. Efteråt får de ett fadderbrev som påminner om deras hedersamma uppdrag.

 Förr skulle faddrarna fostra barnet om föräldrarna dog. Numera finns det ingen sådan regel. I dag är fadderskapet ett personligt och moraliskt åtagande.

 Vilka väljer man då till faddrar? Många föräldrar ber sina syskon eller andra släktingar, andra väljer goda vänner. Om man väljer goda vänner utvidgar man släkten och därmed nätverket runt barnet. Den som är fadder är det för livet.

Källa:

www.svenskakyrkan.se