Med tre blöjbarn, varav den äldsta med Downs syndrom, slog sig Ann ner på skolbänken för att studera till legitimerad fotterapeut.

– Det behövdes till diabetesvården och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det gick ju bra medan man var mitt i det – jag ammade mellan varven och Dick fanns ju också där. Men visst, efteråt undrar jag nog hur det egentligen gick att få ihop det.

Och riktigt gick det väl inte ihop, trots allt.

– Två gånger har jag blivit utbränd. Och två gånger har livet tagit nya vägar.

Efter 20 år med ett yrkesliv bland sjuka fötter valde Ann ett år på hantverkslinjen vid Ålands folkhögskola.

– Jag har alltid varit intresserad av hantverk, men jag kände att jag behövde mer kött på benen för att kunna satsa lite mer på det.

Det ångrar hon inte.

– Det var ett fantastiskt år. Det är otroligt vad man får lära sig på det året, och så många tekniker – väva, tova, svarva, göra papper, slöjda i trä och metall, trycka på tyg och allt möjligt.

– Jag som aldrig upplevt mig själv som särskilt konstnärlig hittade plötsligt nya sidor hos mig själv.

• Och det bästa?

– Att tova! Jag älskar att arbeta med ull. Är jag stressad är det bara att trycka en ulltotta i handen på mig så blir jag lugn som en nylagad skål sommarfil.

Det fina med får

Att hon tillsammans med maken Dick har 800 får och lammungar som betar runt husknuten lär underlätta det nyfunna intresset för att hantverka fram olika ullprodukter.

– Det är ju det som är det fina med får – man kan använda allt på dem.

Familjen Gustafsson är en av en växande skara åländska lantbrukare som föder upp får på ekologisk väg. Nytt är också att man förädlar charkuteriprodukterna själva och säljer på gården. Utan en massa konstiga tillsatsämnen.

– Jag är så trött på alla E:n maten innehåller i dag. När jag läste på ett paket kalkonskinka att det innehöll 68 procent kött blev jag nästan stum - vad är då resten, det som inte är skinka? Men det är ju så, att ju mer konstgjord maten är, desto billigare blir den, säger hon och skakar på huvudet.

– Det ledsamma är ju att de som är mest sårbara för priser är småbarnsfamiljer, och det är ju barnen man skulle unna att få den renaste och bästa tänkbara maten.

Satt sina spår

Barnen ja. Hemma på makens gamla släktgård i Jomala finns de tre barnen, de som var blöjbarn då hon började studera. Den allra äldsta har flyttat hemifrån.

Av de kvarvarande barnen har äldsta dottern Hilda Downs syndrom, och självklart har det satt sina spår på familjen.

– När Erika föddes året efter Hilda föddes hon som storasyster till sin storasyster. Man pratar sällan om hur syskon till barn med Downs har det, och jag tycker deras situation kunde lyftas fram lite oftare.

– Självfallet älskar de varandra, liksom andra syskon, men de får alltid stå tillbaka för sitt handikappade syskon. Jag har nog inte förstått förrän nu vilken roll det spelat i deras liv och hur mycket påverkat dem.

– Vi har varit med på några läger som DUV har ordnat, och jag har sett hur mycket det betytt för de två yngsta att få träffa andra barn som också är syskon till ett handikappat barn.

Att familjen är viktig för Ann är tydligt.

– Trots att vi båda arbetar på gården och i princip arbetar alla dagar året runt har vi ett väldigt fritt jobb. Det ger oss möjlighet att prioritera varandra.

– Vi äter till exempel alltid en långsam frukost tillsammans, allihop. Och middagen är lika viktig den. Jag blir ledsen när jag ser hur folk slarvar bort denna otroligt fina och viktiga stund tillsammans. Mikromiddagar på enmanhand, usch så ledsamt.

Modersinstinkten

För ett år sedan blev Ann mormor.

– Det är en obeskrivlig känsla, precis som alla säger. Det är ju inte bara barnbarnet man får, det är också så fantastiskt att se att ens barn har blivit så stort att hon själv blivit mamma.

– Och att se modersinstinkten vakna till liv. Det är lite samma sak med fåren. En ungtacka som får sin första lammunge ändrar till och med tonläge. Naturens magi. Och det är enorm lycka att se sitt barn i den magin.

– Det finns så mycket magi runt om oss, så mycket att stanna upp och förundras över. Att finnas i nuet är den finaste gåva man kan ge sig själv.

– För mig tog det 50 år att lära mig det. Och jag jobbar fortfarande på att påminna mig om det, det behövs ibland. Men jag är glad att jag i alla fall äntligen förstått hur viktigt det är, detta att finns just nu. Inte då, inte sen – nu. Vissa stressar genom hela livet utan att inse att de missar poängen med det.

redaktion@nyan.ax