Politikerna representerar den lagstiftande makten i ett demokratiskt samhälle. Det betyder att det är de som bestämmer vilken riktning, i det här fallet Åland, skall ta. Politiker har makt, väldigt mycket makt, och den makten har de fått av väljarna.

Att få så mycket makt är ett förtroende. Väljarna väljer de personer de har mest förtroende för. Eftersom politikerna stiftar lagarna som väljarna skall följa vill man inte ha vilket stolpskott som helst som lagstiftare. Man vill ha någon man litar på.

Politikerna skall förvalta sitt förtroende på ett ansvarsfullt sätt, speciellt som väljarna inte bara utser dem som får makten utan också avlönar dem genom att betala skatt.

Då en politiker går på 60-års kalas är de politiker, handlar de i affären är de politiker och hejar de på sina barn på fotbollsmatch är de politiker. I varje situation möter de sina väljare, de som gett politikerna förtroende och makt. Politikerna representerar både varje enskild väljare och den lagstiftande makten.

Poängen med lagar är att alla skall följa dem, oberoende av man tycker. Att betala räkningar hör i all sin enkelhet till vad man skall göra, speciellt som Högsta förvaltningsdomstolen sagt att Mises avgifter är lagliga.

Tycker man inte om lagarna som stiftas bör man själv försöka bli en av dem som stiftarna lagarna, och som politiker har man den påverkningsmöjligheten. Men fram till att lagen ändras skall alla följa den. Att följa lagar har nämligen inte med åsikter att göra. Att leva i en demokrati innebär inte bara förmåner utan också plikter.

Vare sig Gunnar Jansson vill eller inte är han, och därmed också hans privatekonomi, en förebild.

Då han inte vill betala tror hans väljare, med all rätt, att det är den lagstiftande makten som ställer sig över lagen och inte betalar.

Gunnar Jansson kan på laglig väg arbeta för att Mises avgifter sänks, han har mer makt att påverka än de flesta. Men han kan inte protestera genom att vägra betala. I förlängningen är det inte konstruktivt för det demokratiska systemet.

Naturligtvis är det tufft för en person att alltid vara offentlig och representera sitt yrke. Det vet många i dag och det är en av anledningarna till att det är så svårt för partierna att få folk att ställa upp i val.

Men Gunnar Jansson är ingen nybörjare, han har representerat den lagstiftande makten sedan 1983 då han första gången blev invald som Ålands representant i riksdagen. Nu är han dessutom vicetalman och är en av dem som leder arbetet i lagtinget.

För liberalerna torde Gunnar Jansson bli ett allt större problem. Liberalernas linje är, säger ordförande Viveka Eriksson i Nyan, att på sikt få till stånd en sänkning av Miseavgifterna. Samtidigt har man en person i sitt parti som inte betalat sin Miseräkning. Mises verksamhetsledare Fredrik Karlsson säger till Nyan i början av maj att alla de som inte betalar sin räkning kostar mycket för alla de som betalar. Det blir dyrt att leta upp de som vägrat betala.

Gunnar Janssons handlande går således stick i stäv med partiets målsättning.

Det är för jävligt att vara politiker ibland, men Gunnar Jansson har faktiskt valt det själv. Då måste han också acceptera villkoren.