Vasa övningsskola planerade att från och med hösten undervisa en grupp ettor på finska i bildkonst, gymnastik och natur- och miljökunskap. Vasa övningsskola, eller Övis som skolan kallas, är en svenskspråkig skola i Vasa som dels har årskurser från 1 till 9 och gymnasium, dels är den skola där Åbo akademis lärarstuderande har sina övningslektioner.

Förslaget stötte omedelbart på patrull. Både lärarfacket och Åbo akademi var emot idén. Föräldragrupperna i skolan var däremot för språkbadet. Således var de som såg frågan som en språkpolitisk helhet emot tanken, medan de som såg frågan från ett individperspektiv, ”våra barn får inte jobb i framtiden om de inte kan finska”, var för lektioner på finska i en svensk skola.

I början av juni beslöt Åbo akademis styrelse att Övis inte får ha finska som undervisningsspråk. ”Hela idén med övningsskolan och akademin är att undervisningen skall vara svensk” säger Åbo akademis rektor Jorma Mattinen till Vasabladet.

För Åland är diskussionen som pågått intressant.

I debatten här hemmavid antyds ofta att ålänningarna är ensamma enspråkigt svenskspråkiga i Finland och därför skulle det vara bäst om Åland hörde till Sverige alternativt blev självständiga. Men ålänningarna är ingalunda ensamma om att inte förstå de finskspråkiga instruktionerna till plättmixen eller vad det nu kan vara. Inte heller är ålänningarna ensamma om att ha svårt att hävda sig på den tvåspråkiga arbetsmarknaden i Finland.

Övis argumenterade för sin finska linje bland annat genom att påpeka hur enspråkigt svenskt Vasa är. Barn bosatta i vissa delar av Vasa hör inte finska i sin vardag i så hög grad att de lär sig finska, påpekade man. Där finns således en region som kämpar med samma språkfrågor som de på Åland.

Att vardagen i södra Finland nödvändigtvis skulle vara mer tvåspråkig än den i Österbotten motsatte sig Finlands svenska lärarförbundets ordförande Dan Johansson. ”Det finns också genuina svenskbygder i Nyland och Åboland” säger han i Vasabladet.

Se där, två regioner till som har enspråkigt svenska bygder och en enspråkigt svensk befolkning. I debatten om Övis finskundervisning har således inte mindre än tre regioner påtalats vara enspråkigt svenska, och då har inte Åland nämnts.

Gemensamt för de svenskspråkiga i Österbotten, de i Åboland, de i Nyland och de på Åland är att de alla, var för sig, gärna framställer sig själva som ensamma kämpar på svenska språkets sista utpost i Finland.

Så är det inte.

Skulle de, vi, svensktalande i Finland ha förstånd att göra gemensam sak skulle eventuella språkfrågor givetvis kunna drivas betydligt effektivare, och med det menas i det här fallet inte bildandet av ytterligare tankesmedjor sammanställda av intellektuella SFP:are.

Energin borde läggas på hur de enspråkigt svenska regioner i Finland bättre kunde samarbeta, och i det här läget handlar det primärt om att över huvud taget hitta varandra. Att var för sig fäktas är inte imponerande. Trycket, det må gälla allt från instruktionsböcker på svenska till arbetsplatser, blir större om fler arbetar för samma sak gemensamt.

Det må verka mer ädelt och upphöjt att vara den sista enspråkigt svenska utposten i Finland. Sant är det inte. Inte heller konstruktivt.