Med passionens brinnande lågor hatar jag sopor.

Kartonger är stora och otympliga och fyller sopskåpet direkt, pappersinsamlingen tar det bara en vecka att fylla och påsen går alltid sönder då man skall flytta den, konserver är hopplösa att tvätta och plast är en hel vetenskap att sortera. Komposten skall vi inte ens tala om. Jag får kväljningar bara jag tänker på gamla matrester som blandas ihop och halvruttnar.

Därför var det lite av fest då mina åttafacks Misetunnor anlände.

Och det är lite jubel och klang varje kväll då jag går ut med min lilla behändiga kompostpåse som inte är fuktig eller kladdig någonstans. Jasminerna blommar, kompostpåsen är hel och ren och soptunnan bara några steg bort så jag går barfota. Det är sommar för mig och min kompost. Inte minsta kväljningskänsla någonstans.

Jag fattar inte vad Miseklagarna klagar på. Eller jo, jag fattar. De som klagar är de som inte fattat att var och en måste ta ansvar för sin konsumtion. Det kostar inte bara att köpa en produkt, det kostar också att bli av med den.

I min lilla hemstad i österbottniska obygden finns en stor kulle, gjord av osorterade sopor. Sådana kullar, eller mindre berg, finns utanför många städer. Det växte fram på den gamla enkla tiden då man trodde att det bara var att slänga mediciner, batterier, papper och byggnadsmaterial om vartannat. Det var inte särskilt långsiktigt tänkt. Sopberg växer, de minskar aldrig av sig själv. Många människor blir mycket sopor.

När sopberget skymde stjärnorna fick man börja tänka om. Å fan, tänkte man. Soporna försvinner inte fast man samlar dem på samma ställe.

Det var här någonstans Mise kom in i verkligheten.

Och inser man att soporna måste sorteras, att man måste sätta batterier för sig och bananskal för sig, är Misetunnorna svaret på alla våta kompostdrömmar.

Innan huset med åttafackstunnorna på gården bodde jag i en hyreslägenhet med vanlig soptunna. I den slängde jag en minoritet av den sammanlagda summan sopor. Därefter skulle en del komposteras i gårdskomposten, en del skulle sättas i pappersåtervinning och det mesta måste staplas ovanpå varandra i sopskåpet som inte alls hade utrymme för sorterade sopor i den mängd det blev innan jag hade tid att fara till sopcentralen i Norrböle.

Det var ett litet helvete kan jag säga. Tomma flaskor som ramlade ut varje gång man öppnade dörren och annat djävulskap.

Nu har mina tunnor åtta fack med tydliga bilder, inga sopor samlas inne i huset, allt samlas genast på rätt ställe.

Förvisso betalar jag mer nu än tidigare. Det gör jag så gärna. Jag betalar med glädje för att andra skall ta hand om mina sopor eftersom jag har insett att någon måste göra det.

Så där går jag, hand i hand med min kompostpåse, och den enda doft som känns är jasminernas.