I tisdags rapporterade Nya Åland om den nya lag som ger Försvarets radioanstalt, FRA, möjlighet att övervaka i princip all elektronisk kommunikation som passerar Sveriges gränser. Eftersom den åländska elektroniska trafiken i mycket hög grad går via Sverige blir vanliga ålänningars e-post, telefonsamtal, sms och internetvanor läsbara för underrättelseofficerarna på FRA.

Syftet med lagen må vara gott. Alla laglydiga människor ser gärna att myndigheterna sätter käppar i hjulen för internationell terrorism, organiserad brottslighet och cynisk människohandel.

Att stater och myndigheter vill hålla koll på folk och fä är heller inget nytt. I flera diktaturer har övervakningen tidvis varit rigorös, med DDR och Stasi som ett historiskt och geografiskt närliggande skräckexempel. (Filmen De andras liv rekommenderas för den som vill fördjupa sig i temat.)

Men kan man verkligen jämföra det kommunistiska DDR med 2000-talets Sverige? Är det inte skillnad på diktaturens och demokratins definition av vad som är brottsligt och kan avlyssnas? Och behöver verkligen alla vi som inte är terrorister, mafioson eller människohandlare oroa oss?

Svaren är både ja och nej. Visserligen har den stora majoriteten av hemlighetsfulla internetanvändare (vänsterprasslare, porrsurfare, smygkommunister med flera) knappast anledning att oroa sig till döds. Trafikmängden på nätet är så stor att den normala nätanvändarens kärleksmejl drunknar i floden av annan privat korrespondens och aldrig hamnar under spionernas ögon, även om mejlet passeras deras datorer.

Men den nya lagen – och hela den globala trenden av ökad övervakning och beskuret privatliv – ger ändå anledning till oro.

Det finns en uppenbar risk att FRA missbrukar sin ställning – makt och i synnerhet dold makt har en tendens att användas för andra ändamål än de tänkta. Också demokratier fungerar ibland inte enligt demokratiska principer. Och ur det perspektivet är FRA-lagen utan tvekan ett steg i en riktning som inte är demokratisk.

Att vanliga ålänningar som rör sig på nätet känner en viss olust över vetskapen om att allt man företar sig kan iakttas är varken oförståeligt eller oberättigat.

Dessutom kan FRA-lagen vara ett hot mot en av de viktigaste journalistiska principerna: källskyddet.

Källskyddet, eller det närliggande begreppet medlarfrihet, innebär att vem som helst har rätt att kontakta till exempel Nya Åland för att anonymt ge oss uppgifter om myndigheters och företags snedsteg. Redaktionen har sedan lagens stöd för att vägra röja uppgiftslämnarens identitet, också om polisen vill ha tag i denna. En domstol kan besluta att journalisten måste avslöja sin källa, men ofta håller journalister så hårt på principen om att skydda sina uppgiftslämnare att de hellre själva blir föremål för förundersökning och rättegång.

I Sverige har bland annat Tidningsutgivarna och Journalistförbundet kritiserat FRA-lagen i hårda ordalag, bland annat för att just källskyddet undergrävs.

Här är möjligheterna att lagen missbrukas uppenbara. För inte kan FRA på förhand veta att mejlet man kontrollerar härrör från kommunikationen mellan en journalist och hennes källa. Och hur agerar FRA om en uppgiftslämnare vill läcka komprometterande uppgifter om försvaret eller rentav om FRA själv?

Helt klart är i alla fall att blotta risken att bli avslöjad kommer att avskräcka en del som vill ge tips om oegentligheter. Och blotta misstänksamheten om att FRA spionerar på privatpersoner är ett slag mot det öppna samhället. Av Aftonbladets läsare trodde 65 procent att FRA kommer att lagra uppgifter om dem och hela 83 procent trodde att FRA kommer att överskrida sina befogenheter.

På 1970-talet märkte man att det mycket effektiva ohyremedlet DDT inte bara hade ihjäl insekter utan också riskerade att slå ut hela ekosystem. På samma sätt förhåller det sig med alltför kraftiga medel i kampen mot samhällets fiender. De riskerar att skada det vi egentligen vill skydda.