Jag tror att jag av människor i min närhet uppfattas som lugn och stillsam. En som inte hetsar upp sig i onödan. En som likt en filbunke tar det piano.

Men skenet bedrar. Jag är hispig, nervös och framförallt, paranoid. Homo Paranoidus. Låt mig förtydliga genom att dela in min paranoia i tre stadier.

Lätt paranoia. Detta stadium känns nog igen av många. Det kan till exempel visa sig om någon på bussen tittar på mig i mer än två sekunder. Då tar jag för givet att han eller hon tycker att jag har fula kläder. Eller att jag har en snorkråka i näsan. Självklart vågar jag inte känna efter.

Medium Paranoia. Nu börjar hispigheten stegras. På det här stadiet befinner jag mig ofta på badhus. Om jag står i ett folktomt duschrum kan det plötsligt gå en kall ilning genom kroppen på mig. Har jag gått in i herrarnas omklädningsrum?

För var sekund som går blir jag mer och mer säker på att så är fallet. Jag börjar planera min flyktväg från duschrum till klädhög. Hur ska jag ta mig till kläderna utan att springa på en naken karl?

Tills någon gammal och ogenerat naken tant gör mig sällskap. Då kan jag dra en lättnadens suck.

Nästa hjärtstopp kommer sedan i bassängen när jag får för mig att jag har glömt att ta på mig baddräkten.

Paranoia Grande. Här kommer den stora bekännelsen. Härom veckan anlände jag för första gången till den studentlya jag hyr över sommaren. Jag kom sent på kvällen och fick aldrig chans att träffa killen jag hyr av.

Allt var frid och fröjd. Jag lade mig i sängen och släckte lampan. Men efter fem minuter kom en krypande känsla av att jag gått in i fel lägenhet.

Jag letade febrilt i hjärnan efter bevis på att jag befann mig i rätt bostad. Tänk om någon kommer hem när jag ligger här, dessutom på grund av sommarvärmen, i bara mässingen.

Till slut bestämde jag mig för att gå upp, för att se vilket namn som står på dörren. Ironiskt nog fanns ingen namnskylt. Logiskt sett borde jag ha förstått att det måste vara rätt lägenhet, eftersom jag tagit mig in med nyckeln jag fått av hyresvärden, men i paranoia-grande-stadiet existerar varken logik eller sans.

Jag letade vidare efter bevis och hittade slutligen en lapp som hyresvärden skrivit till mig. På den fanns både hans och mitt namn.

Jag kan lugnt krypa till sängs igen. Nåja, någorlunda lugnt. Det kan ju vara så att någon annan med min hyresvärds namn hyrt ut åt någon med samma namn som mig…

Men inte är det väl bara jag som är så här? Tappar vi inte alla någon gång begreppen och låter tankarna vandra?

Kompetenta chefer som på ytan verkat otroligt iscoola, går in på toaletten och sätter händerna om huvudet och tänker ”gaaah”! De går omkring och känner sig som en bluff och tänker ”vad håller jag på med?” ”de kommer avslöja mig”, ”inte kan väl jag vara chef”?

En liten tröst i alla fall.