De exklusiva fritidsbostäderna vid Havsviddens gästhamn i Geta väcker känslor och frågor. I gårdagens tidning ingick två insändare där skribenterna undrade vad som egentligen pågår.

Låt oss först konstatera att orörda strandlinjer är en tillgång som det är möjligt att slå mynt av. På 17 969 kilometer strand går det nog också att klämma in ytterligare några stugor utan att man kan tala om rovdrift eller exploatering. Att en fattig kommun som Geta kan bättra på sin ekonomi genom att vara positivt inställd till projektet vid Havsvidden är helt förståeligt. Tidigare i vår var det Brändö som lockade inflyttare med strandnära boende – och hamnade i konflikt med landskapsregeringen.

Den krassa verkligheten är att många åländska kommuner inte har så mycket annat än sin bländande skönhet att locka folk med.

Det är också allmänt känt att den åländska turistnäringen möter stora utmaningar. Ett av de största problemen är att den egentliga turistsäsongen är alltför kort.

Visionen om en ny sorts turister har börjat ta form. En del föreställer sig kanske ett mellanting mellan klassiska stugturister som hyr 20 kvadrat en vecka i juli och de sommarålänningar som genom släktskap eller egna stugor ökar befolkningen i landskapet under sommarmånaderna.

Man kan gott tänka sig att det med tiden växer fram en kategori sommargäster – till exempel pigga och välbärgade pensionärer från Stockholmsområdet som köper en aktiestuga eller arrenderar ett torp för att kunna vistas på Åland stora delar av året. Och väl här gör de av med pengar.

Men då förväntas Åland ge något tillbaka, till exempel i form av en bit strand.

Samtidigt finns det naturligtvis en risk för en exploatering av det mindre sympatiska slaget. Här har också åländska politiker möjligheten att säga ifrån.

Att lagstiftningsvägen förhindra entreprenörer att bilda bolag som säljer strandstugor i form av aktier till icke-ålänningar är svårt, för att inte säga omöjligt. Men som Olof Erland (lib) noterar i en insändare i Nya Åland den 25 juni är det kommunernas rätt att planera sin mark som måste utnyttjas för att stävja en allt för kraftig exploatering.

Det har också länge varit meningen att kommuner och landskap i samråd skall diskutera planeringsfrågorna och nå gemensamma riktlinjer för det framtida planeringsarbetet, men än så länge har det arbetet inte kommit igång. Låt oss hoppas att så sker.

För egentligen borde det inte vara svårt att få igång en konstruktiv och övergripande diskussion om hur strandområden skall se ut i framtiden. På Åland torde det finnas stor enighet om att svulstiga trevåningsvillor inte hör hemma vid vattenbrynet, samtidigt som de flesta också har förståelse för kommunernas, småföretagens och turismens behov av att locka folk till Åland och i synnerhet till glesbygden.

För att göra en ekonomisk liknelse kunde man se den åländska strandlinjen som ett kapital. Kapital skall förvaltas och den förnuftiga och lagom försiktiga förvaltaren ser naturligtvis till att kapitalet både bevaras och ger en viss avkastning, en viss ränta.

För en region som Åland är det orealistiskt att i längden helt avstå från att utnyttja sina vackra stränder. Men också ur en strikt ekonomisk synpunkt kan det hända att ett försiktigt nyttjande är det bästa. Åland kan i jämförelse med skärgården utanför Stockholm inte tävla i närhet och tillgänglighet. Däremot är den relativa orördheten och tystnaden om kvällarna med säkerhet en konkurrensfördel. Någonting som också de som skaffar sig ett åländskt sommarboende förhoppningsvis kan uppskatta och värna om.