Det är ingen hemlighet att Östersjön är hotad. Algblomning, döende bottnar och övergödning har medierna rapporterat om i många år. En av bovarna i dramat har varit det konventionella jordbruket, dess konstgödsling och dess näringsläckage.

Och trots att Åland i en Nyanartikel framhålls som en föregångare inom eko-odling i Finland, gäller det att inte slå sig till ro. På skikt borde visionen vara ett 100-procentigt ekologiskt jordbruk. Inte bara på Åland, utan runt hela Östersjön.

För att närma sig idealet krävs hårt arbete på flera fronter.

Till stora delar är frågan politisk. Genom politiska beslut kan man kraftigt gynna det ekologiska jordbruket.

En möjlighet vore att genom lag kraftigt begränsa eller helt förbjuda användningen av konstgödsel. Ett sådant beslut skulle sannolikt stå i partiet med folkviljan och är därmed önskvärt ur en demokratisk synvinkel.

En annan möjlighet är att i högre grad styra om jordbruksbidrag så de gynnar ekologiska bönder.

Kruxet är att jordbrukspolitiken är ett av vår världsdels största politiska problembarn. Hur mycket god vilja det än finns i lagtinget eller riksdagen har EU också något att säga till om.

Och ur unionens synvinkel är det viktigt att upprätthålla samma konkurrensvillkor för alla jordbrukare. Nationella bestämmelser om till exempel konstgödsel skulle snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknad som EU gör sitt bästa för att upprätthålla. Att EU fattar beslut om kraftigt minskad konstgödsling är nog för mycket att hoppas på, det finns starka lobbyorganisationer som vill annorlunda.

Men visst är unionens jordbrukspolitik orimlig, för att inte säga absurd:

Samtidigt som Östersjöregionen är i ett desperat behov av att kraftigt reducera näringsläckaget tillåts länderna i norra Europa bidra till EU:s överproduktion av jordbruksprodukter. Överskottet dumpas sedan i tredje världen och förstör lokala jordbrukares möjlighet att få en vettig utkomst samtidigt som konstgödseln som bidragit till överskottet rinner ut i havet och göder alger.

Men där politiska beslutsprocesser kommer till korta finns det andra kanaler som är värda att utforska. I Sverige har producenter arbetat mycket med ekologiska varumärken och projekt för att lyfta fram och skapa goodwill kring ekologiska produkter. Upplysning skapar ekologiska konsumenter.

Också på Åland finns det goda exempel. I onsdags berättade Nya Åland om projektet Matkorgen som håller på att ta form i Strandnäs skola och skall öka kunskapen om ekologisk livsmedelsproduktion bland eleverna. Och Mariehamns stad har tidigare fattat ett politiskt beslut om att kommunen i egenskap av konsument skall gå in för att köpa ekologiska varor.

Självklart har också privatpersonen vid grönsaksdisken ett ansvar. Om det finns en stark efterfrågan på ekologiskt odlade produkter ger det i sin tur incitament åt fler odlare att välja bort konstgödsel och besprutningsmedel.

För även om en del jordbrukare övergått till ekologisk odling på grund av starka visioner och personliga ideal, är det orealistiskt att förvänta sig att alla självmant skall acceptera den ekonomiska risk det kan innebära för ett jordbruk överge ett lönande konventionellt koncept. Precis som alla andra arbetar bonden för att i slutändan få klirr i kassan.

Motsvarande gäller naturligtvis också de konsumenter som måste vända på slantarna. Är det till exempel rimligt att förvänta sig att pensionärer som lever under fattigdomsgränsen skall handla dyrare ekologiska varor då en oväntad läkarräkning på 150 euro äter upp 20 procent av pensionen?

Kanske inte. Och just därför måste bollen emellanåt gå tillbaka till beslutsfattarna inom EU. I ett längre tidsperspektiv är det nödvändigt att EU reducerar den europeiska produktionen och åtminstone reformerar jordbruksstöden så de gynnar en ekologisk växling och minskar jordbrukets negativa miljöeffekter.

Frågan är om unionen hinner, vill och kan agera tillräckligt snabbt. Frågan är om Östersjön kan vänta.