I lördags berättade Nya Åland om att gästande sportfiskare på Åland måste underteckna ett fiskekontrakt där de lovar att inte ta upp mer fisk än de kan äta. I praktiken innebär det att sportfiskarna uppmuntras att bedriva catch and release-fiske, det vill säga att merparten av fångsten återutsätts. På Åland handlar catch and release-fisket vanligen om gädda.

Att många svenska och finländska sportfiskare hälsar fiskekontraktet med glädje förvånar inte – de flesta sportfiskare har inget intresse av att slakta massor med fisk utan är måna om att bestånden förblir livskraftiga. Catch and release-fisket har därför stort stöd i nordiska sportfiskekretsar.

En del etiska frågeställningar aktualiseras ändå av catch and release-fisket.

Från sportfiskehåll är positionerna rätt klara: Catch and release kan motiveras eftersom det innebär att bestånden lättare kan bevaras. Det finns till och med exempel på bestånd som räddats genom catch and release då intäkter från fiskekortsförsäljning använts till att kalka försurade sjöar, skydda lekområden eller plantera ut fiskyngel. I vissa fall har sportfiskare varit de enda som varit intresserade av att betala reda pengar för att rädda hotade fiskstammar – i utbyte mot möjligheten till catch and release-fiske. Också på Åland finansierar sportfisket stora delar av fiskevården.

Lägg där till det rent ekonomiska argumentet att sportfiskarna förlänger turistsäsongen och är mest intresserade av att komma till Åland under våren och hösten.

Kritikerna lyfter för sin del fram det etiskt tveksamma i att kroka och kämpa mot en fisk för sitt eget höga nöjes skull.

Å andra sidan finns det nyansskillnader i olika former av återutsättande fiske. Också hobbyfiskare som i huvudsak vill ha fisk i grytan återutsätter fisk som är under minimimåttet eller är allt för stor för att vara tjänlig för människoföda (stora gäddor smakar ofta vämjeligt). Den som metar abborre slänger också tillbaka mörtarna och fridlysta arter måste alltid återfå friheten. En lite annan sak är det att fiska riktat efter gädda med avsikt att återutsätta den.

För turismfisket torde catch and release ändå vara en förutsättning helt enkelt eftersom alternativen är ohållbara. Att ta upp allt som fastnar på kroken leder till rovfiske, att förbjuda fiskare att fånga mer än enda fisk skulle göra Åland ointressant som sportfiskedestination.

Fiskens hälsa är en annan aspekt av catch and release som ofta kommer på tal. Om catch and release-fisket leder till att en stor andel av fiskarna dör på grund av stress, syrebrist eller krok-, fjäll- eller slemskador är det helt enkelt inte ändamålsenligt.

Samtidigt verkar det som om catch and release-fiske efter gädda sällan skadar fisken nämnvärt om fiskaren hanterar fångsten rätt. Det visade i alla fall ett forskningsprojekt som Nya Åland berättade om i december. Projektet pågår visserligen fortfarande men resultaten från ifjol visade att gäddorna snabbt hämtar sig från stressymptomen.

Återstår alltså fiskens perspektiv. De ekologiska och ekonomiska argumenten för catch and release håller – om formerna för fisket i övrigt är ansvarsfulla.

Fiskens perspektiv är en mer etisk-filosofisk fråga. Vilka skyldigheter har vi som människor då vi hanterar fiskar? Och vad upplever gäddan på kroken? Vilken fattningsförmåga har den? Helt klart inte samma som en människa, en apa eller en hund, men inte heller samma som en mygga, en fästing eller en bakterie.

I denna avvägning kan man tala om antropomorfism och mekanomorfism, där den första ismen vill likställa gäddan med en människa och den andra ser fisken som en närmast mekanisk varelse helt styrd av olika stimuli. Båda positionerna är ohållbara – en fisk har neurologiska system som i princip fungerar som människors smärtreception, men saknar helt hjärnbarken som hos oss formar själva upplevelsen och intrycket av smärta.

Enligt en praktisk-filosofisk synvinkel kunde catch and release accepteras i fall man kan bevisa att fiskens obehag är mindre än fiskarens behållning. Det konstaterades i alla fall i en etisk problemorientering beställd av svenska fiskeriverket. Att bevisa något sådant är givetvis lättare sagt än gjort. Catch and release förblir, forskningsresultat och ekologiska landvinningar till trots, en angelägenhet för fiskaren och hans samvete.