För några dagar sedan skulle min pappa ha fyllt hundra år.

Hans största intresse hela livet var naturen och han var alltid nyfiken på vad som växte och levde i hans omedelbara omgivning. Riktigt alla andra uppskattade dock inte den nyfikenheten.

En gång reste mina föräldrar på charterresa till det forna Jugoslavien. Guiden hade förklarat att det inte fanns ormar i omgivningen men då pappa tog sig en promenad i bergen var det första han stötte på naturligtvis just en orm. Det var ingen orm som pappa kände igen så han bestämde sig för att ta den med hem till Finland och vidare till universitetets experter.

Sagt och gjort, den stackars ormen fick avsluta sitt jordeliv på ett berg vid Adriatiska havet och kvarlevorna hamnade i en plastpåse i hotellrummet.

På kvällen satt mina föräldrar på balkongen och njöt av kvällssolen. Plötsligt hördes det ett ohyggligt tjut från en annan balkong och en gäll kvinnoröst lät hela trakten förstå att där fanns en objuden krälande gäst.

Som Stålmannen slängde min drygt 80-åriga pappa sig omedelbart genom luften, landade på den hysteriska kvinnans balkong och befriade henne snabbt och målmedvetet från otyget.

Behöver jag säga att han hjälteförklarades?

Det var bara det att ormen såg misstänkt bekant ut. Pappa anade oråd och mycket riktigt – väl i det egna rummet kunde han konstatera att plastpåsen med ormen från bergen var tom.

Den här gången kontrollerade han att reptilen verkligen var död och dessutom knöt han ihop påsen och lade den längst in i garderoben.

Eftersom det var betydligt mer angenämt att spela hjälte än syndabock teg pappa som muren. Berättelsen om den modiga räddningsinsatsen spred sig som en löpeld bland personal och gäster och pappa solade sig utan skrupler i uppmärksamheten.

Men skenet från glorian skulle snart mattas av. Då mina föräldrar följande kväll återvände till hotellet efter en dagsutflykt var det inga välvilliga eller beundrande leenden som mötte dem i receptionen. Tvärtom, det var iskyla och ett besked om att de genast skulle infinna sig hos hotelldirektören.

Nej, ormen hade inte rymt en gång till, om ni trodde det. Men städerskan hade öppnat plastpåsen i garderoben, svimmat av förskräckelse och slagit huvudet och sig själv medvetslös på kuppen.

Mamma lyckades parera ordern om att checka ut med att städerskan inte hade något i deras privata saker att göra.

Men kräldjurets kvarlevor lyckades hon inte förhandla sig till och den jugoslaviska ormen var, till pappas stora förtret, förlorad för alltid.