”Riv sallaten och fördela på tallrikar, lägg på … och toppa med …”

Har någon lyckats missa att jag sysslar mycket med mat? Läser om mat, skriver om mat. Lagar mat och äter mat. Men mest läser jag. Och på senare år läser jag allt oftare något i stil med det här ovan. Maten fördelas färdigt på tallrikar till var och en, vackert upplagd.

Poängen är väl just det, att alla får en vacker portion framför sig, med lika mycket av köttet, fisken, potatisen, grönsakerna, dressingen och den lilla persiljekvisten (som kan vara basilika eller rucola, men där är den).

En fördel, utöver den optimala rättvisan i uppläggningen, är att man slipper skicka stora, tunga fat mellan sig. De får sällan rum på bordet så att man bekvämt kan ta för sig och så spiller man nästan garanterat. Om inte på duken så på kanten av serveringsfatet och då är det hela inte längre lika aptitligt för den som tar för sig härnäst.

För att inte tala om den stackarn som skall skrapa upp det sista.

Men är det säkert att alla vill ha precis tre potatisar, två stora skivor lax eller just en så stor bit av cheescaken? Om inte, vad händer med det man inte orkar äta? Det blir kvar på tallriken. Och hamnar sannolikt i en kompost, som med välbehag sätter i sig härligheten.

Om var och en tar för sig själv så behöver ingen äta mer än hon eller han känner för, man kan välja vad man vill ha på tallriken av allt det som bjuds och det som blir kvar på faten kan tas tillvara. Hemma hos oss är rester väldigt populärt. Kall potatis blir potatissallad. Om det är vinter och det har blivit också kött över så blir det kanske pyttipanna.

Men vem lagar pyttipanna på Lasses och Peters potatisar, de tre köttbullarna som Anna inte orkade med och skivan lammstek som Karin inte ville ha?

Att det har blivit så här, att framförallt ”nätkockarna” (de är både många och duktiga) vill servera färdiga portioner, kan bero på att många av dem jobbar på restaurang. På restaurang spelar det ingen roll om maten som inte går åt finns på tallrikarna eller på uppläggningsfat, den kan i vilket fall som helst inte serveras på nytt. Och så slipper man diska uppläggningsfaten.

Men hemma är det slöseri. Rent slöseri som en fyrtiotalist har svårt att mäkta med.

Och så är det en sak till. Vem har så stora arbetsytor i köket att hon har rum att rada ut sex tallrikar i bredd och lägga upp maten? Inte jag. Inte än.

Men om makan får ändan ur vagnen och maken får tid att installera så kanske, om ett par år eller så, att det skulle finnas rum. Men då har någon annan trend tagit över, så jag gör mig ingen brådska.