För fem år sedan dömdes chefen och en anställd vid Algots varv i Svibyviken för att ha blästrat på varvsområdet i strid mot stadens ordningsstadga. Ledningen för varvet befarade då att domen skulle betyda slutet för varvet. Om den inte var den direkta orsaken till att varvets lades ner så spelade den åtminstone en indirekt roll.

Nu går miljö- och hälsoskyddsmyndigheten till domstol för att landskapet inte har miljötillstånd för blästring vid verkstaden på Möckelö.

Det är klart slarvigt av en landskapets myndighet att inte ha tillstånden i skick. Det gamla miljötillståndet borde ha förnyats och miljömyndigheten borde ha stött på om det. Men ibland går det som det inte borde.

Om tillståndet hade förnyats, hade miljömyndigheten då förbjudit blästring utomhus? Eller möjligen förbjudit blästring utomhus sena kvällar och tidiga morgnar? Eller kanske inte förbjudit överhuvudtaget, eftersom ingen hade klagat i det skedet.

Det har en längre tid pågått ett stilla – ibland litet mer högljutt – krig mellan olika grupper i Mariehamn om tillgången till stränderna.

På den gamla goda tiden byggdes husen inne i staden, med butiker och annan service inom räckhåll. Nu vill allt fler bo havsnära. Man vill se vatten, man är villig att betala för havsutsikt från vardagsrummet. För att få det måste husen byggas längs stränderna.

Men stränderna har inte rum för hur många hus som helst.

Ett landskap som satsar på sjöfart behöver vissa sjönära anläggningar. Det går inte att bygga varv och slipar uppe i land. Fartygen kan inte ta sig dit. Den sortens anläggningar måste finnas vid vatten. Dessutom vid vatten med tillräckligt djup.

Det går inte heller att bygga hamnar uppe i land. Fartygen måste lägga till vid stränderna, de måste lossas och lastas vid stränderna. Transporter till och från måste gå till stränderna.

I ett försök att tillfredsställa så många som möjligt trängs bostäder och hamnindustri ihop, med resultatet att de boende blir missnöjda.

Man kunde vist hävda att de inget hade där att göra från första början. I en sjöstad kan inte stränderna förbjudas för sjöfart. Men när olyckan väl har skett så är det för sent.

Om invånarna i Mariehamn bestämmer sig för att sjöfart är en störande verksamhet så måste den så småningom upphöra, eftersom den inte går att flytta. Inte inom stadens gränser och knappast heller inom landskapets, om man ser till kostnaderna.

Vems är felet?

Rauli Lehtinen, tf chef för miljö- och hälsoskyddsmyndigheten säger att det inte spelar någon roll för miljön vems felet är, det är effekterna man skall rikta in sig på. Han har rätt i det, men inte helt. Om blästringen i sig leder till att miljön tar skada så måste något göras åt det.

Men klagomålen gällde det störande ljudet. Och eftersom blästring har förekommit på området sedan 1970-talet så kan inte ljudet vara nytt. Det måste vara grannarna. Och tidpunkten, till en del.

Felet ligger naturligtvis hos den som har planerat in bebyggelse i närheten av en bullrig industri. Vem som helst borde förstå att ett varv, en reparationsverkstad, en industri även om den är i liten skala är störande för omgivningen. Alltså gäller det att hålla omgivningen på avstånd.

Landskapet är av någon anledning inte intresserat av planering. Det är tråkigt, för det är just den här sortens situationer man kan undvika genom planering. God planering.