Du hinner nog bli präst ännu.

Så brukade min mor säga när jag evighetsstuderade vid en fakultet som inte hade något med religion att göra.

Min kristna karriär var inte heller mycket att orda om.

Ett av mina mest pinsamma barndomsminnen är från söndagsskolan på 60-talet, när byns barn samlades hemma hos en tant som försökte lära oss budorden. Det där med att inte dräpa eller ha begärelse till sin nästas hustru hade jag inga problem med på den tiden.

Däremot stal jag.

Efter en lektion när vi hade varit extra fromma gav lärarinnan mig hedersuppdraget att gå till köket och hämta en skål med karameller.

Jag visste att vi bara skulle få en var. Därför stoppade jag utan samvetskval en extra karamell i fickan innan jag gick tillbaka till vardagsrummet.

Varför gud inte lät en blixt slå ner mig där och då lär jag aldrig få veta, eller så finns det en förklaring som uppenbaras tids nog.

Skriftskolan då? Vid det laget borde det finnas så mycket sunt förnuft i eleverna att budskapet fastnar.

Jag blev konfirmerad och jag är tämligen säker på att prästen sade till någon att jag hade förstått kristendomens innebörd bättre än någon annan i klassen. Men vad hjälpte det? Mitt starkaste skriftskoleminne var att vi hittade ett stinkande råttkadaver i ett kaffepaket på församlingshemmet.

Några år senare, yr av ungdomlig nonchalans och berusad av den frihet som bara kan uppnås när man flyttar från den åländska landsbygden till en större studiestad, kallade jag mig i något skede ateist. Ett stort och allvarligt ord som jag inte skulle använda i dag.

Till sist gick jag till församlingskansliet och skrev ut mig ur kyrkan.

Det var inget jag hade slagit vad om eller lovat på någon efterfest, och mina inkomster var så blygsamma att litet kyrkoskatt hit eller dit inte spelade någon roll. Min övertygelse var helt enkelt att man inte skall vara med i kyrkan om man tänkt igenom saken och kommit fram till att det inte finns någon gud.

Jag kunde inte backa upp den ståndpunkten med filosofiska eller teologiska studiepoäng, så jag var väldigt glad att det inte var kyrkoherden som satt bakom skrivbordet på kansliet den dagen.

Jag brukade leka med tanken att församlingarna borde riva upp sina medlemsförteckningar och säga att folk gärna får skriva in sig igen.

Men bara om man lovar att vara med och bygga upp församlingen från grunden, i stället för att bara visa sig i kyrkan när det vankas dop, bröllop och begravningar.

Ändå tyckte jag inte att kyrkan var onödig. Gammaldags, förvisso, och fullständigt osexig, men den fanns där på de svagas och ensammas sida.

Den känslan blir starkare för varje år som går.

Min svåger har en handbok för ateister. Den innehåller cirka 666 dräpande visdomsord som skall användas när kristna tränger sig på eller bara råkar bekänna färg i förbifarten.

Aldrig i livet att jag skulle lägga sådana elakheter på minnet. Kanske har det med åldern att göra att jag numera respekterar och till och med avundas den som har en tro och gör något vettigt med den.

Det är svårt och framför allt onödigt att förakta en övertygelse som går ut på att vi kan och bör bry oss om varandra.

Jag blev aldrig präst och det här är ingen trosbekännelse. Men om det finns någon där uppe som läser den här krönikan kan ni väl spara den i klippboken, om våra vägar korsas någon gång i framtiden.