Europas befolkning är dömd att minska. Från dagens 591 miljoner till 542 miljoner år 2050, enligt en tysk undersökning som presenterades i slutet av förra veckan.

Det föds för få barn, 1,5 barn i genomsnitt per europeisk kvinna närmare bestämt. Med 1,7 barn per kvinna och en måttlig inflyttning skulle befolkningen hållas på samma nivå som tidigare. 2,1 barn per kvinna skulle krävas utan inflyttning.

Ryssland verkar möta en ännu snabbare befolkningsnedgång, medan resten av världen ökar. Snabbast väntas befolkningstillväxten bli i Afrika där befolkningen fördubblas till år 2050, enligt undersökningen.

Finland och Åland klarar sig med europeiska mått relativt bra. I jämförelse med många andra europeiska länder är födelsetalen hyfsat höga, men de demografiska utmaningar hela Europa står inför är ändå i grunden desamma hos oss.

Den främsta utmaningen gäller förstås försörjningsbalansen. Andelen pensionärer ökar och det är dyrt att upprätthålla ett samhälle där en stor del av befolkningen inte arbetar. Det är också alltid en utmaning att genomgå en demografisk förändring, vilket vi upplever just nu – skolor tvingas lägga ner, medan vårdplatserna inte längre räcker till.

Det är bara att inse att vi i både Finland och Europa under senare delen av 1900-talet åkt snålskjuts på en gynnsam befolkningsstruktur. Nu väntar tuffare tider, men världen går på intet sätt under för det – ett intryck man lätt kan få när man läser skrämselrapporter om ”förlorad konkurrenskraft”.

Ur ett globalt perspektiv borde beskedet att Europas befolkning minskar mottas med ett glädjeskutt. Det blir allt mer uppenbart att vårt jordklot är ekologiskt pressat och ju fler vi blir, desto mer ökar trycket.

De värsta larmklockorna om överbefolkning har visserligen dämpats en aning de senaste åren i och med att det i land efter land visat sig att ekonomiskt välstånd tenderar minska nativiteten, om än med viss eftersläpning.

Att sambandet verkar gälla just den vägen har för övrigt inte alltid varit självklart. Den engelska demografen Thomas Malthus förutspådde i slutet av 1700-talet att nativiteten skulle öka hand-i-hand med välståndet när det blev ekonomiskt möjligt underhålla större familjer. Nu gick det istället precis tvärtom och det ska nog vår lilla jordglob vara glad för.

Den tyska rapporten om den åldrande europeiska befolkningen var inte den första i sitt slag, inte heller den sista. Frågan är vilka lärdomar vi ska dra av den.

Att från statshåll försöka styra nativiteten är åtminstone inte en lösning. Samhällets uppgift är att skapa förutsättningar för alla att skaffa så många barn var och en vill, inte att med pekpinne styra utveckling åt endera hållet. Skräckexempel finns att hämta ur historien. I Ceausescus Rumänien försökte man till exempel göra landet till en stormakt genom att förbjuda preventivmedel och öka befolkningen. Resultatet såg vi på nittiotalet i en rad skräckdokumentärer om rumänska barnhem.

Däremot utgör den globala demografin ett kraftfullt argument för öppnare gränser och friare migration. Europa behöver invånare i arbetsför ålder, samtidigt som många andra delar av världen tampas med överbefolkning.

Mycket tack vare miljöfrågorna håller vi sakta men säkert på att bli medvetna om att att världen inte slutar vid nationsgränsen. Många samhällsproblem är globala och bör därför också bemötas globalt. Så också befolkningsfrågor.

Olika delar av världen står inför olika demografiska utmaningar. En mera gränslös syn på världen skulle bidra till att klara av de här utmaningarna.