Friedrichshain Berlin 27.08.08

Käraste landet med tusende öar och skär,

hur mår du? Är du kär i mig ännu mitt Åland? Har du kvar dina känslor för miig? Jag går inte hemma på fäbon och väntar, utan skriver till dig från mitt nya rum i Berlin. Från mitt rum. I Berlin!

Jaa..! Jag vaknade i morse och kände mig som en kung eftersom jag såg gipsstuckaturer i ett tak som var flera meter ovanför mig. De föreställer farbröder med lockigt hår och runda kinder och blomgirlanger och stjärnor. Inte ett dugg kitchigt, utan extremt stilfullt. Om jag bara hade viel GELD så skulle jag sätta dem i kuvertet och skicka dem till dig så att du kunde få gipsherrarna med lockarna i ett brev på posten och därefter bli alldeles till dig precis som jag blev. Jajamen.

Också annat här är lite kungligt. Golvet är gjort av något som inte är linoleum utan liksom lyxigare och det står en palm framför ett av mina höga, ja helt fantastiskt ofattbart otroligt höga fönster, i vilka det också hänger gräddvita gardiner som är fyra meter långa om inte mer. HELP tänker jag när jag ser på hela härligheten. I jämförelse med mitt uppsagda korridorsrum i Uppsala eller tvåan på Måsvägen så känns det overkligt och mycket märkligt.

Men HELP tänker jag också på kvällarna. Då skymningen faller över gamla byggnader. Det blir faktiskt mystiskt här. Alla mörka vrår och passagerߪ Jag hör övervåningsmänniskorna då de smyger runt i (birkenstock)tofflor så att golvplankorna knarrar. Jag hör dörrar som ropar på räddare i nöden, kalkhaltigt vatten som rasslar i rör och fönster som skallrar sina dammiga glasrutor i panik då spårvagnen kör förbi.

Jag har inte bestämt mig för om jag tycker att de där ljuden är hemtrevliga eller om jag tycker att de gör mig jätterädd och att de får mig att vilja låsa om mig ett dussin gånger och sätta säkerhetskedjan på så att min lägenhetskompis inte kan öppna dörren då han kommer hem sent på kvällen så att jag måste vakna upp och sömnvingla ut i hallen för att släppa in honom så att han får vetskap om min barnsliga mörkräddhet så att han måste säga ”Du brauchst keine Angst zu haben” så att jag i hemlighet måste önska att du ändå lite var här.

En annan sak som gör mig lite mer bekymrad är mina ännu inte så upplysta tyskakunskaper. Jag går runt och känner mig som ingen person/ som tråkig/ som urbota dum på ett obekvämt och inmurat sätt. Plötsligt kan man bara prata om vissa saker (bröd bitte tågbiljett skola danke) och ibland inte ens det. Och vad kan man då göra annat än att nervöst skrattaߪ HELP. Om en månad MÅSTE språkmuren ha rasat, för då börjar pluggallvaret. Jag vill tro och inbilla mig att den ska göra det. Murar brukar rasa här.

Men Åland, vad jag pratar. Mitt Åland, min hembygd så kär, som danat ur havsvågens sköte och allt det där. Jag saknar dig inte så mycket än – du är i skrivandets stund bakom mig och inte framför. Men förglöm inte att jag har kvar mina känslor för diig. Och kom ihåg att åländska kvinnor och män aldrig har svikit sin stam och dess blabla. Kom ihåg att gammal kärlek aldrig rostar, fastän den ibland prasslar åt vänster. Kom ihåg att det är då man är en ung hund som man lär sig sitta.

Just nu sitter jag i Berlins famn, men snart seglar jag väl åter till din hamn.

Auf wiedersehen und puss und kram.

/L