”Britney is back” utropar kvällstidningarna med stora rubriker och bildspel, efter en uppenbarligen lyckad comeback på MTV-galan i helgen. Genast är vi lättade, många av oss som aldrig brytt oss om Britney Spears musik och bara känner henne via just löpsedlar. Flickan har ju haft det jobbigt de senaste åren, och blev av med sina barn, och var det inte hon som rakade av sig håret?

Vi vet, eller tror oss veta, att Amy Winehouse har dålig hy för att hon knarkar, att Kate Moss har en svaghet för dåliga pojkar, att Rod Stewart suger mjölk från sin unga ammande frus bröst. Va?

Allt detta och så mycket mer får vi oss till del i alla världens skvallerspalter på nätet, på papper och i tv, där en hel genre skandal-tv utvecklats för att suga det yttersta ur varje komprometterande bild som någonsin tagits av en b-kändis på fyllan.

Är detta alltså ytterligare en ledare om de förfärliga kvälls- och skvallertidningarna som slaskar till det för pengar, pengar, pengar.

Egentligen inte. Det fascinerande är att vi som läsare och nyhetskonsumenter står för beställningen av materialet. Fanns det inga läsare så skulle väl ingen vettig publicist betala miljoners miljoner för bilder av två nyfödda tvillingbarn, hur söta de än är. Om inte vi ville veta hur det går för Britney skulle ingen skriva om det. Visst blir vi exploaterade och koloniserade, och visst är det kanske våra sämsta sidor skvallerspalterna vädjar till, men vi är ändå inte helt ovilliga kuggar i en underhållningsindustri som gör köttfärs av vissa människors liv.

Här kanske någon rätteligen invänder att många så kallade kändisar inget hellre vill än att stå i rampljuset och visa upp sig, och att det finns en ohelig allians också mellan de hatade paparazzi-fotograferna och skvallerkrönikörerna och deras offer.

Helt rätt, men den gränsen flyter. Det är nånstans där som det blir obekvämt att vara läsare och inte förmå vända blicken ifrån bilden där Britney eller Whitney eller vem det nu kan vara visar sin avsaknad av trosor. Det är när en människas förfall och förnedring (inte alls ovanligt i en bransch som exploaterar unga, begåvade människor stenhårt) framställs så ingående som man önskar att det fanns en knapp, ett filter som upprätthöll Anständighetens gräns.

Så lätt är det att bli förledd av sin nyfikenhet att titta på det man inte vill se, att få kunskap man vet att kanske inte ens är nära sanningen, men som kommer att smeta fast vid offret som spillolja på en fågel. Vi är människor, därför älskar vi sagor och berättelser om anddra människor. Vi är människor, därför blir vi lite skadeglada när de unga, rika och vackra trillar ner från piedestalerna, och vi är än mer människor när vi ändå gläds åt dem som stiger upp igen och visar sitt sanna värde.

Att ingå i detta globala, gränslösa mediasammanhang där man får veta så mycket om så många är kittlande och spännande och underhållande, men jag ställer frågan, utan att moralisera, om det alltid är bra för oss och om det är snällt och riktigt mot dem som exploateras, även om de ibland är villiga offer.

Åtminstone kan man reflektera över konsumentens ansvar och delaktighet i dagens mediacirkus nästa gång avnjuter ett smaskigt avslöjande. Förr i tiden var det fult att skvallra, i dag är det en lukrativ konstart.