Världen är liten. Men norra Sverige är stort. Det vet Inga Heller efter sin cykelsemester (tre veckor lång, varav fem dagar ”inregnade”, men ändock drygt 1.000 avklarade kilometrar i Norrland).

Hon brukade en gång i tiden skryta med att aldrig ha varit norr om Grisslehamn och ändå ha ett bra liv. Nu vet hon bättre. Allt norr om Grisslehamn är majestätiskt och magiskt, vägarna är oändligt långa, man kör kilometer på kilometer av skog och myr och myr och skog.

En morgon startade hon med sitt cykelsällskap från Lycksele. 93 km av bara skog, skog och åter skog, låg framför dem. Inte ett café, inte en kiosk, inte ett samhälle, knappt ens ett bebott hus.

Halvvägs på dagsetappen står en man vid vägen och undrar om vi är tyskar.

– Vi är nästan-svenskar, svarar gobbin och får ett förtjusta utrop till svar.

– Känner ni Jack Hilling då? Han är min kompis, och Peter Kåhre och Mårten Sundberg!

Mannen vid vägkanten hette Kent Jacobsson och hade sitt föräldrahem där uppe i skogarna i södra Lappland. Han och gobbin stod sedan och resonerade en stund om MIFK:s nästa hemmamatch. Där, emellan Lycksele och Åsele.

Prat med Ålandsbekanta blev det redan i Pajala. De åländska cyklisterna satt på torget och åt glass. Fram kommer en kvinna på cykel som, precis som så många andra, säger sig vara avundsjuk på oss som har tagit cykelsemester.

– Det är bara att fara iväg det, säger gobbin.

Hon ropar till förtjust när vi berättar att vi kommer från Åland:

– Där har jag varit på 50-årsfest hos Susanne Karlsson (namnet kan vara fel ihågkommet) för några år sedan. Vi var på Kobba klintar. Det var underbart!

Bärplockar-Ulla i på vandrarhemmet i Korpikylä hade delat rum med Amanda Chanfreua i Lidingö och hade ingift släkt på Föglö. Hon blev minst lika förtjust och bjöd på åkerbär.

Och så Janne sedan – eller om det var Lasse – han som hade hand om Junsele djurpark och camping. Han hade i sitt tidigare arbete vid Riksantikvarieämbetet lärt känna både landskapsarkivarien Håkan Axelsson och clownen och fotografen Olle Strömberg och så bjöd han på en privat rundtur i djurparken som har två vita lejon. Junsele är värt en resa!

Världen är liten. Men Åland är stort. Det är bara att konstatera.

Eller så är det så att vi på Åland känner till förhållandevis många människor och vi har dessutom förhållandevis mycket kontakter både i öst och väst. Klart man träffar på folk som någon gång träffat på ålänningar. Vi syns och hörs ju!

Men myggor då? Nej, faktiskt inga heller! Inga Heller såg fler renar än myggor. Men mest av allt såg hon loppisskyltar. Och snöskotrar, välklippta gräsmattor, enorma vedupplag och övergivna kåkar, massor av övergivna kåkar och så skog och myr och skog och myr. Och så folk som pratade som Pentti Varg som, det är ju självklart, kände någon på Åland.