Det är skillnad på folk och folk. Också efter döden.

En gravsten är en högst personlig sak. Det är de anhöriga som efter din död står i stenhuggeriet och fattar alla beslut. Villrådiga får hjälp. Men det är ändå skönt att veta hur den avlidne har velat ha det.

Byggde kyrkan

Tredje generationens stenhuggare är Lennart Åkerblom vid företaget Saarinen & Åkerblom. Under tiden han graverar in ett namn i en natursten berättar han om sitt speciella yrke.

Hans farfar Viktor Valdemar Åkerblom började med stenhuggeri. Han ombesörjde stenarbetena vid byggandet av S:t Görans kyrka i Mariehamn.

Han var också ovanligt nog med om att en gång flytta på kvarlevorna efter en avliden som faktiskt hamnat i fel grav.

– Då fick farfar likförgiftning – men han överlevde.

Ledsamt

En gravsten har ett starkt symbolvärde.

– Oftast tänker man inte på att det är avlidnas namn man skriver och att man liksom hela tiden är nära döden, säger Lennart Åkerblom. Men när man tillverkar gravstenar åt yngre personer eller barn då går det inte att blunda för fakta längre. Då känns det ledsamt.

Ax och ankare

En bonde vill ha ett ax inristat på sin gravsten, en sjöman ett brustet ankare, omkomna på havet kan få vågor inristade uppe på stenen.

– En del personer har svårt att fatta egna beslut och följer de närliggandes stil, för att inte sticka ut och störa kollektivet. Tyvärr resulterar detta i en monoton och fantasilös helhet, vilket man kan se på en del gravgårdar Det finns även bevis för att man på annat håll har velat bräcka grannen med en större eller högre gravvård, säger han.

På Kumlinge kyrkogård står rad på rad av lika stora svarta stenar. Motsatsen är Vårdö. På kyrkogården där tävlar de gamla redarna om att ha största stenen.

– Som tur är har dessa olater försvunnit och gravvårdarna har blivit allt mer personliga och i dag är det fantasin och styr form och utstyrsel.

Lennart Åkerblom föredrar att personligheten syns i stenen.

– Visst ska en gravsten vara individuell. Den kan vara enkel och den kan vara påkostad. Oftast är det de anhörigas smak och kreativitet man får lita till efter sin död. Men det finns folk som tänker och kan berätta före sin död hur de vill ha sin sten.

Vill ha en plats

Mer och mer vanligt blir det med kremering. Många säger sig bara vilja spridas för vinden.

– Men det har visat sig att anhöriga så gott som alltid vill ha en plats att gå till.

Bara en plakett med den avlidnas namn på en tavla eller mur blir ett kärt minne.

Tungt hantverk

Det är inga lätta saker det här med gravstenar, rent bokstavligt, heller. En sockel är som ett isberg – med största delen osynlig – och kan väga över ett ton.

– Folk tänker inte alltid på att stenarna kan väga så mycket och de ska kanske till en plats mitt på kyrkogården dit det är omöjligt att forsla den på en vagn. Det är mycket hantverk detta och trots att stenarna är tunga är de sköra som glas. Bänder du fel i kanten på en gammal sten som kanske står snett kan hela stenen spricka. Regeln är att man aldrig ska lyfta en sten ensam.

Köksbänkar

Vi går en runda i maskinhallen, norr om verkstaden. Där står riktigt stora maskiner i rad, en poleringsmaskin, flera sorters sågar, en maskin som fräser ur diskbänkens hål.

Mitt bland alla gravstenar tillverkar detta företag nämligen också köksbänkar.

– Det är samma sten, bara i tunnare skivor.

En svarv för stenar finns också.

– Vi svarvar till exempelvis vaser till gravarna.

Lunch med frun

Stenhuggarna arbetar alltså en hel del ute på fälten, på kyrkogårdar. Några historier förmedlar de:

På Föglö fanns en inskription på en sten:

Så länge han levde, levde han glad.

Men den togs bort senare.

Lennart Åkerblom tipsar om kyrkogårdspromenader.

– På stenarna på Eckerö kyrkogård finns mycket roligt att läsa.

Spöken på vift

Känd på bygden var Jomalabonden som långt efter sin hustrus död kom till hennes grav för lunch. Han kom i sin T-Ford och satt helt stilla där och åt och småpratade – med henne.

En annan historia handlar om gravgrävaren Albin Sundström i Mariehamn som varma sommarveckor föredrog att gräva gravarna på nätterna när det var svalare.

En natt var det några Mariehamnsglopar som tänkte spöka för honom och sprang omkring på kyrkogården och hoade. Men Albin blev inte rädd. Han hötte åt dem:

– Ja, ja, kom ni upp och lufta er! Bara ni stannar inom området så!

Stora kantstenar

• Vad ska du själv ha för sten?

– Så mycket som jag svurit över tung kantsten så måste jag väl önska mig rikligt med stora kantstenar. Allt ska vara så stort som möjligt så mina kompisar får ta i ordentligt!

kiki@nyan.ax

Foto: ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax