Midnatt någon gång mellan jul och nyår förra året. Fem sjömil väster om hamnstaden Rockingham i västra Australien ligger det ett populärt dykmål som kallas The Green Wall och är ett litet korallrev, rätt ovanligt så här långt ner på kusten. Det gör att allt marint liv i närheten dras dit och revet formligen svämmar över av fisk i alla regnbågens färger.

Dhufish på femtio kilo eller mer simmar långsamt omkring i små grupper och dammsuger revet på småfisk. Neonfärgad Kingfish pilar in och ut ur undervattensgrottor medan blå hummer och krabbor kravlar över sandbotten på jakt efter de få smulor som rovfisken lämnat efter sig.

Nu vid midnatt skall revets innevånare egentligen sova men just denna natt är det fullmåne och det är liv och rörelse, nästan som på dagen.

Plötslig stannar all fisk upp och liksom vädrar för att i nästa sekund göra helt om och försvinna som i ett trollslag. Revet verkar plötsligt öde och livlöst.

Sekunderna senare när en jättelik skugga drar över sandbotten för att försvinna lika snabbt som den dykt upp. Efter några minuter vågar den morskaste molusken sticka ut en antenn för att se om kusten är klar och snart pulserar korallrevet av liv igen som om inget hade hänt.

Juldagsmorgon och 51-årige Brian Guest stänger dörren till sin sjukgymnast bakom sig. Han trycker tummarna trevande mot korsryggen och grinar mot solen.

Tre behandlingar har gett honom tillräckligt med rörlighet tillbaka för att han skall överväga att tillbringa resten av dagen med sin favoritsysselsättning - snorkling efter krabba. Brian halar fram mobiltelefonen och ringer sin son Daniel samtidigt som han sätter nycklarna i Landroverns tändlås.

Längst ner i Statens allra södraste hörn ligger staden Albany. Varandes belägen vid havet har Albanybornas utkomst alltid varit beroende av havets nycker och i över 150 år jagades det dessutom val här.

Främst knölval och kaskelot harpunerades i stora mängder men även en och annan blåval fick sätta livet till för att sedan släpas upp på land med hjälp av kraftiga vinschar. Där snittades kropparna sedan med hjälp av rakbladsvassa späckknivar och skinnet drogs slutligen av det ångande köttet som stora bananskal.

Det mesta togs till vara men rens och blod hamnade ju i vattnet och där hade lömska middagsgäster blivit fena på att vänta tålmodigt. Valstationen var operativ ända in på sjuttiotalet då stigande bunkerpriser och de allt sällsyntare valarna satte stopp för verksamheten.

Hajarna i området – främst vithaj – hade vant sig vid att enorma mängder inälvor, späck och blod vräktes i havet. Stammen växte sig stark och hajarna ovanligt stora, även med australienska mått mätt. Sen då – och plötsligt – drogs pluggen ur och all mat försvann.

Hajarna fortsatte att cirkulera irriterat men hamnbassängerna förblev tomma. Uthungrade likt Collosseums lejon i antikens Rom började hajarna då att utöka sitt revir och det visade sig att de dessutom hade tappat något av sin naturliga försiktighet runt människan. Långsamt sökte sig vissa av de enorma fiskarna norrut.

Brian och hans son Daniel hade tidigare sagt adjö till hustrun, parkerat Landrovern på sandstranden och låg nu och guppade i dyningarna ett femtiotal meter från land. De stirrade intensivt ner i vattnet genom cyklopen för att urskilja de väl kamouflerade krabborna mot den gråblå botten och med sig har de en signalgul samlingsbag med flytkuddar, mätdon för att inte komma iland med olaglig fångst samt ett långt spjut.

Det är numera förbjudet att ljustra krabbor och det trubbiga spjutet används istället för att pressa krabban mot botten medan man hugger den över ryggen tillräckligt snabbt för att få fingrarna med sig hem. Rätt utfört räcker ett djupt andetag för att ta sig ner, fånga den hala rackaren, mäta den, stoppa den i säcken och slutligen frustande komma upp till ytan igen.

Brian och Daniel har gjort detta under många krabbsäsonger och säcken börjar bli välfylld allteftersom strömmen långsamt drivit dem ut från de relativt grunda vattnen till där botten plösligt försvinner och vattnet blir alldeles svart.

På tjugofem meters djup simmar en stor vithaj i stora cirklar vid foten till det grundare strandvattnet. Bottnen viker här skarpt uppåt på ett sätt som inte passar hajen som föredrar de kalla djupen.

Något har dock fått den att avbryta sin kurs norrut. Hajens känsligaste signalsystem – laterallinjesensorerna – har lyst upp och fått hajen att börja cirkulera, det är ännu allt för tidigt för att hajen skall se något i det grumliga vattnet och den enda lukt som känns är den av krabba – inte hajens favoritbyte. Men där är ändå …någonting, någonstans.

Plötsligt ändras havets lugna rytm och hajen rycker till. Vad än detta ”något” är så finns det däruppe – något plaskar som en skadad fisk eller ett sjölejon.

Kraftiga svep med den halvmåneformade stjärtfenan driver den tusen kilo tunga hajen uppåt med våldsam fart.

”Har vi så det räcker tror du?” frågar Daniel sin far. ” Det börjar bli sent”. Brian skall just till att svara när måsarna som dittills simmar runt dem i hopp om en godbit plötsligt tar till väders med ett vilt skränande. Han ser sig om samtidigt som en tryckvåg verkar få vattenytan att bukta uppåt.

Brian börjar känna sig illa till mods och tycker med ens att hans fötter känns väldigt utsatta långt där nere i mörkret. Han spottar i cyklopet och gnider runt saliven för att ta en titt under sig.

I samma ögonblick som Brian blinkat saltvattnet ur ögon fylls hela han värld av en jättelik framrusande mun fylld av rakbladsvassa tänder. Vithajens nos träffar honom mitt i bröstet med kraften hos en stridsvagn och berövar honom all kraft. Med vilt uppspärrade ögon frustar han ut en kaskad av spyor och blod genom snorkeln som landar på vattnet med ett skarpt smattrande allt medan vithajens malande käkar biter vilt in i Brians höfter och mage.

Med några våldsamma huvudskakningar har hajen arbetat sig ner igenom muskler, tarmar och ben och färgar hela havet blodrött. Delar av våtdräkt och annat börjar sakta att driva med strömmen bort från land och med ett våldsamt slag av den jättelika stjärten är hajen plötsligt försvunnen.

Daniel – svårt chockad – lyckas simma till land där han sjunker ner invid Landroverns framhjul som en enda vilt skakande massa. Så småningom börjar sirener ljuda.

Attacken på Brian Guest skedde under julhelgen och har rapporterats om i The Rockingham Weekend Courier samt The West Australian.

Brian Guest var en välkänd profil i staden. De närmast sörjande är Mrs Guest samt hennes tre söner.