I går kväll kallade centern i Saltvik till ett möte kring den fornminnesregistrering som nu skall göras på Åland.

I korthet handlar frågan om att lagtinget, i enlighet med Vallettakonventionen om det arkeologiska kulturarvet, har gett landskapsregeringen i uppdrag att registrera alla fasta fornlämningar på Åland.

Uppdraget har kommit så långt att de sammanlagt 1.700 markägare som har fornminnen på sina ägor har fått ett brev om registreringen baserat på museibyråns uppgifter. Markägarna har ett halvt år tid på sig att rätta till eller komplettera eventuella felaktigheter i uppgifterna.

Korrekt register

– Vi vet att det sannolikt förekommer felaktigheter och att vissa områden är bristfälligt kartlagda medan andra är mycket detaljerade, sade vicelantrådet Britt Lundberg (c) i går.

Lundberg är den minister som har museibyråns frågor på sitt bord och var därför inbjuden till diskussionen.

– Att kartläggningen är bristfällig beror på att fornminnena har inventerats under så lång tid, av olika tjänstemän och genom att tillämpa olika arkeologiska metoder, sade Lundberg.

– Vårt mål nu är att vi skall få ett korrekt och enhetligt register för hela Åland.

Inga detaljer

Det framkom klart att de markägare som kom till mötet i går inte hade några höga tankar om brevet från landskapsregeringen.

Kartorna är i en skala där inga eller få detaljer framkommer och även områden utan fasta fornminnen ingår.

– Det som nu är synnerligen viktigt är att alla tar kontakt med museibyrån och kräver att fornlämningarna preciseras. Det skall man göra inom 6 månader från poststämpeln på brevet.

Det sade diplomingenjör Sven-Olof Karlsson som var inbjuden för att han med anledning av sina kunskaper i fastighetsjuridik har tittat på problematiken på uppdrag av Ålands producentförbund.

Egentligen bra

Karlsson konstaterade att landskapsregeringen kan göra en registrering även om markägaren säger nej och att det i synnerhet därför är viktigt att man ser om sitt hus i tid.

– Från att registreringen trätt i kraft har man två år tid att agera och begära rubbning. Om landskapet då säger nej har man enligt lagen rätt till ersättning, sade Sven-Olof Karlsson.

– Själva fornminneslagen är ju egentligen bra både för markägaren och det museala, den ger oss rätt till ersättning. Hur det går till i praktiken med ersättningen är en annan sak, menade Johan Mörn.

Släkten Mörn har i åratal kämpat för att få utnyttja sin mark i Långbergsöda som de vill.

Inte rimligt

Just två års regeln väcker mycket kritik i Saltvik. Markägaren kanske nu vet vad han eller hon vill göra med sina ägor men man kan inte veta vad barn- och barnbarnen vill i framtiden.

– Det är väl inte rimligt att områden förblir obebyggda i stället för att en by skulle kunna hållas vital, undrade Mörn.

Markägarna undrade också om museibyrån kommer att definiera exakt när ett fornminne är rubbat.

– Om en grav är plundrad eller utgrävd, är den då rubbad?

Under markytan

Ytterligare ett orosmoment är hur museibyrån och landskapsregeringen kommer att ta ställning till de fornlämningar som fortfarande finns under markytan.

– Dem kan vi ju inte se eller bedöma.

Och det är inte bara arkeologiska fornminnen som finns under ytan i den här frågan - det är helt uppenbart att markägarna i Saltvik bär på både bitterhet och på en känsla av att ha blivit dåligt behandlade i 40 år.

– Alla svängar, allt som har sagts och gjorts i den här frågan under årens lopp borde utsättas för undersökande journalistik och lyftas upp på bordet, sade Johan Mörn.

titte.tornroth@nyan.ax