Det har gått rätt snabbt. Arbetet började i september och nu har landskapsregeringen för sin del godkänt förslaget.

Att det gått så pass snabbt måste bero på att ärendet till sin natur inte är kontroversiellt. Det är så uppenbart givet att alla skall ha rätt till ett försvar, så det går inte att säga nej med hänvisning till Ålands litenhet. Att talerätten inte skrevs in från början kan ha berott på att man inte kunde tänka sig konflikter av det slag som snuset ställde till med.

EG-domstolen är den som talar om när en medlemsstat har brutit mot EUs direktiv. Och som utmäter straff. Det kan till exempel handla om att man inte har infört ett direktiv i den nationella lagstiftningen inom de tidsramar som EU har gett.

Tidigare var det vanligt att länderna inte hann med och EU tog det lugnt med att anmäla slöfockarna. Men nu är takten en annan, så det gäller att hänga med.

Det är i alla fall väldigt sällan ett sådant ärende går till domstol. För det mesta finns det tid att rätta till sånt som blivit ogjort. Om man vill.

När det gällde snuset ville Åland inte. Åland har sin egen tobakslag och ingen annan kan komma in och säga vad som skall stå där. Men man kan hota. EU hotade med böter om Åland inte förbjöd snuset.

Fram till dess hade ingen antagligen tänkt på hur tokigt det kunde bli. När det handlade om vårjakten hade riket och Åland gemensamt försvar, för där sammanföll intressena.

Men nu.

Riket, som hade förbjudit snuset, höll med EU. Å andra sidan var det riket som i EG-domstolen skulle stå till svars för Ålands brott mot direktivet. Åland ville argumentera för sin sak. Riket ville det inte.

Det hade antagligen inte gått vägen i vilket fall som helst, men det var då alla fick upp ögonen för hur totalt bakvänd situationen var. Alla, också de grövsta brottslingar, har i en rättsstat rätt till ett försvar.

Något nämnvärt motstånd mot att ge Åland talerätten har därför inte heller märkts.

Så nu återstår bara de tre övriga frågorna, det vill säga att få delta i ministerrådets arbete, att få inflytande i subsidiaritetskontrollen och att få en egen plats i EU-parlamentet.

Av de frågorna är platsen av litet samma slag som talerätten, det finns inget försvar för att Åland inte har den eftersom Åland har avstått beslutanderätt till EU på samma sätt som alla andra parlament.

Men där fungerar inte systemet. De som i EU-parlamentet försökte argumentera för en åländsk plats när stolarna fördelades på nytt mötte ingen som helst förståelse.

Lika illa är det kanske inte när Åland för fram kravet i Helsingfors, en del förstår, men i stort sett ingen vill – alla slår förtvivlat vakt om sitt partis mandat – och då skyller man på att Åland är för litet.

Betydligt lättare blir det att få delta i ministerrådets arbete. Där krävs inga lagändringar, det räcker med att komma överens om hur man lägger upp det. Om Åland skulle koncentrera sig på det nu så är man halvvägs i mål. Det är inget dåligt resultat för den här omgången.