Kläder är ett intressant kapitel.

Jag har alltid gillat kläder, kläder är ett av mina intressen – och en av mina svagheter, beroende på hur man ser saken.

Ett annat intresse, eller svaghet, är samlandet. Jag har alltid samlat på mig för mycket av allting. Också kläder. Alldeles för mycket.

I somras gick jag igenom samlingen och insåg att jag måste göra något radikalt.

Mycket, väldigt mycket, förde jag till Emmaus. Ganska mycket gav jag bort till unga vänner som gillar second hand.

Plötsligt hittade jag 60- och 70-tals kläder som jag inte trodde att jag hade kvar – och minnen, härliga minnen med dem. Poplinkappan jag köpte i Stockholm 1966 som jag var så fin i, den söta organgegula klänningen som mästersömmerskan Anna-Lisa sydde till ett bröllop 1970, den som jag hade så roligt i på vår amerikaresa ett par år senare.

Den vita byxdressen med linnestruktur var jag så snygg i att komplimangerna jag fick gjorde mig riktigt förlägen – då för snart 40 år sen i Amerika. Den ingick i min resegarderob, uppsydd av samma duktiga sömmerska.

Ja det var tider det.

Kläderna speglade mitt liv, jag insåg det när så många minnen kom tillbaka. Viktiga tilldragelser, trevliga händelser, roliga fester, vanliga arbetsdagar, möten jag glömt. Det blev en verklig nostalgitripp och jag kunde bara inte förmå mig att föra allt till Mise.

I stället blev det en liten oansenlig diverseannons i Torget och gensvaret var otroligt. Allt försvann på bara ett par dagar.

Det var så roligt, först att se unga tjejer som mogna kvinnor göra ”fynd” ur min ungdoms garderob, sen att se dem så glada och tacksamma och slutligen den lättnad och glädje jag själv kände.

Perfekt alltså. Alla glada och nöjda.

Min gamla skinnmössa mötte jag häromdagen på stan. Via Emmaus hade den funnit ett ungt nätt huvud som den klädde jättebra. Jag kunde inte dölja ett leende, det kändes så bra.

Minns att jag köpte den i Åbo för så där 30 år sedan.

Något modefreak är jag inte, men visst är det fortfarande kul att följa med litet smått vad som gäller. Åtminstone kan jag säga att så där såg jag ut 1963, pepitarutiga piratbyxor, vit skjortblus och brett svart lackbälte. Eller 1969, då sydde jag mina kjolar av 60-65 cm stuvbitar…

Det var kortkort som gällde då också.

Nu har man andra benämningar och litet förändrat stuk, men det mesta känner man ändå igen, allt kommer tillbaka om man lyckas hänga med tillräckligt länge.

Förfasa mig måste jag också få göra. Lite grand. Alltså Körslagets programledare Gry Forsell i TV4 är en bra programledare men totalt utan klädsmak. Hon slår sig själv varje vecka i missklädsamma kreationer.

Tulpankjol förresten, har aldrig varit klädsam på någon, inte ens på mig som prövade när jag var sexton.

Gry borde gå till Emmaus eller Myrorna och dra något gammalt på sig…