Bankerna och deras beteende är på de flestas läppar överallt på klotet. Det har gått fruktansvärt illa för många penninginstitut i världen. Än så länge verkar våra åländska banker ha sitt på det ganska torra - och därmed spararnas och andra kunders slantar i relativt tryggt förvar.

Andelsbanken för Åland har till och med förbättrat sina resultat och lilla Lappo Andelsbank i Brändö gör som vanligt inte mycket väsen av sig i medierna. Ålandsbanken i Mariehamn, med kontor i 13 andra åländska kommuner och i Helsingfors, Esbo, Åbo, Pargas, Tammerfors och Vasa, har nu köpt en isländsk banks kontorsnät i Sverige för att bredda kundregistret.

Den rafflande konflikten om röststyrkor vid Ålandsbankens bolagsstämmor har efter diger utredning visat sig inte ha lett till olagliga åtgärder, vilket väl alla kan vara glada över. Några upprepningar av de åtgärder som polisanmäldes blir det knappast från de tunga åländska försäkringsbolagen.

Betydelsen av den långsiktigt framgångsrika affärsbanken för det självstyrda landskapet och dess autonomi är stor. Ålandsbanken - som tidigare använde förkortningen ÅAB för Ålands aktiebank – har ända sedan chefdirektör Thorvald Erikssons tid haft självstyrelsen i ideologisk blickpunkt. Men marknaden förutsätter också öppenhet utåt, mot omgivningen nära och längre bort. Dagens bankchef Peter Wiklöf har visat sinne för både ny teknologi och ringverkningars betydelse på marknaden.

Själv har jag flera gånger spekulerat i spalterna kring vad som synts ske beträffande den stora lilla affärsbanken. En ledare i Nya Åland 5 november 1985 hade rubriken ”Vilken gnista tände börschocken för ÅAB?”

– Bland de halvkvädna visor som i dag föreställer historien om hur Ålandsbanken höll på att ”kapas” av intressen i riket är det inte många verser som duger som bevis, hävdade jag i ledaren.

Bankchefen Eriksson sa sig ha fått stora ägare att rycka ut och ”rädda banken i åländska händer”. Liknande utsagor om ägarinsatser har levererats också tidigare och senare.

Det handlade den gången för snart 24 år sedan om att rädda ÅAB-aktier, som ägdes av krisdrabbade Rederi Ab Gustaf Erikson, från att gå till köpare utanför Åland. Det handlade om den näst största aktieposten i banken! Pengarna för utförsäljningen kunde antas gå till avbetalning av stora lån som det en gång världskända rederiet hade hos banken. De övriga stora aktieägarnas gensvar räckte dock inte för att köpa hela GE-posten.

Det hade förekommit sonderingar om att skattebetalarna via landskapsstyrelsen, som landskapsregeringen hette då, skulle köpa cirka 50.000 aktier á 75 mk – ett väldigt högt pris. Det stod klart att de aktieägare som åtagit sig köp hade fått någon form av löften om kompensation. Mycket riktigt kom tillkännagivande från banken om en stor gratisemission av aktier – uppenbarligen som en del av sådan kompensation.

Sedermera kommerserådet Anders Wiklöf hade redan då en stor ÅAB-portfölj – varken i Sverige eller Finland fanns det privatpersoner med så stor andel i en bank som Wiklöf hade. Därmed hade denne medlem av bankens förvaltningsråd en nyckelroll beträffande bankens framtid. Han kunde räkna med en mycket betydande värdestegring genom emissionen – om han sedan sålde ut. Wiklöf kunde bli omgående ”stormförmögen”. Det fanns dock risk för sänkt börskurs efter emissionen.

Grundproblemet var förstås Ålandsbankens hela tiden stegrade behov av att höja sitt kapital för att det skulle stå i rimligt förehållande till bankens allt större förbindelser genom utlåning.

Nya Åland ansåg för sin del att tal om ÅAB som nationalbank (”Ålandsbanken och självstyrelsen hänger ihop”) kanske borde övergå till möjligheterna för självstyrelsen att grunda en regional ”riksbank”, med regler som kunde hindra utomstående från att köpa den åländska penningmarknaden.

Bankexpertisen var ”märkligt tyst” och politikerna ”hade tydligen inte satt sig närmare in i den problematiken”, summerade ledaren.

Wiklöf sålde inte, och blev stormförmögen ändå! Banken finns kvar, men inte GE-rederiet.