De som skapade den demokratiska andelsrörelsen skulle ha förvånat sig om de varit närvarande vid Ålands Elandelslags stämma senaste torsdag. Ett andelslag med 10.000 medlemmar river av årets enda stämma på 58 minuter. Och inte på grund av att det skulle ha varit brist på frågor att ventilera.

Där satt den äldre mannen som oroade sig över transformatorn som finns utanför hans fönster och där fanns sådana som oroade sig över andelslagets satsning i kärnkraftsaktier och torvbolag, ingendera gavs tid att presentera sin sak. Kanske fanns där också andra som skulle ha haft något att säga, men några extra ärenden accepterades inte. VD vägrade att presentera en budget.

I en andelsrörelse är varje andelsägare eller hans befullmäktigade lika värd och har en röst. Hur rimmar denna vackra princip med det uppenbara förakt för stämmodeltagares åsikter som visades?

Min kritik av andelslagets investering i atomkraftaktiebolaget Fennovoima skulle ha tagit 3 minuter och 50 sekunder att läsa upp. Med anledning av att jag inte under någon punkt på föredragningslistan fick möjlighet att framföra kritiken ber jag att mitt planerade inlägg publiceras i tidningen:

Samtidigt som Finland planerade sitt första kärnkraftverk hade jag tjänst vid statsägda Kemiras forskningsanläggningar i Uleåborg. Jag hade fått ett metallurgiskt kunnande som gjorde att finska staten sände mig ut i Europa för att bekanta mig med kärnkraftsindustrin. Jag tycker att mina erfarenheter från dessa resor har relevans för detta möte.

I Tjeckien besökte jag flere urangruvor i Böhmen och också ett kärnkraftverk. Jag fick se hus byggda av uranhaltig sten ur gruvorna. I husen dog gruvarbetarna som flugor. Men jag fick veta att man numera känner riskerna och att brytningen av uranmineral är helt ofarligt. Det trodde jag gärna.

I nordvästra England, i Windscale i Cumbria, besökte jag världens första kärnkraftverk, Calder Hall. På området fanns också ett havererat kärnkraftverk, stort som två kk-hus. Det hade varit utsatt för en partiell härdsmälta på 1950-talet med stora utsläpp av radioaktivt material. Chefen för anläggningarna talade om att det skulle stå där för alltid, det var för farligt att demontera. Detta var från kärnkraftens barndom, fick jag veta, numera var anläggningarna riskfria. Han berättade också att Englands gamla lagar från 1700-talet dög väl för att klara av problemet med kontaminerade kossor och bönder. Det trodde jag gärna.

I Windscale bekantade jag mig också med en anrikningsanläggning där uranhexaflourid i centrifuger anrikades till kärnbränsle. Här fanns också en upparbetningsfabrik för använt kärnbränsle. Jag frågade naturligtvis om risker och problem vid anläggningarna och fick höra att det fanns bara arbetskraftsproblem. Det trodde jag också gärna.

Det tog sedan många år förrän sanningen kom fram, åtminstone för mig.

Brytningen av uranmineral är synnerligen miljöförstörande, också i Böhmen i Tjeckien. Anläggningarna i Windscale har förorenat stora delar av Irländska sjön med radioaktiva isotoper. Det finns de som säger att Irländska sjön är världens mest radioaktivt kontaminerande hav, andra hävdar att det är Östersjön.

Om ni inte tycker att Windscale låter bekant så beror det på att anläggningen har råkat i sådant vanrykte att namnet bytts till Sellafield. På Google kan man se att England just nu försvarar sig inför Europadomstolen för sina förehavanden i Sellafield.

Vad jag vill säga är: lita inte på ingenjörerna, de är tjänstemän i stora organisationer, betalda för att försvara sina företags verksamhet. Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att gå mot sitt företags intressen och hur lätt det är att sjunga med. Lita inte heller på geologerna, som säger att använt kärnbränsle kan förvaras i miljoner år i berggrunden vid Olkiluoto. På varje geolog som hävdar detta går det tre som hävdar motsatsen. Stöder vi och konsumerar kärnkraft kan vi inte trovärdigt argumentera mot slutförvaring i Olkiluoto.

Visst skall Elandelslaget satsa på kraftproduktion men inte i Fennovoima och torvkraft i Finland utan på Åland och på grön energi, till exempel vindkraft och biokraft, det ger arbete och ringeffekter.

Är vi fria från kärnkraft bidrar det till vårt varumärke, vårt brand, tillsammans med självstyrelsen, demilitariseringen och kanske så småningom giftfrihet…

Jerker Örjans