Redan i lördags fanns recensioner av Joeloperan på Hufvudstadsbladets och Svenska dagbladets nätsidor.

Svenska dagbladets recension har rubriken ”Ohämmat om avvikares liv”. Bo Löfvendahl skriver att vägen till operan Joel nästan är ett drama i sig när han redogör för verkets tillkomst.

Svår att motstå

Enligt Löfvendahl för tongångarna i operan Joel tankarna till Puccini och ibland Verdi. ”Det är en nyskriven opera helt utan modernistiska drag, insmickrande, känslosam, otidsenlig – och svår att motstå.”. Han berömmer librettot av Lars Huldén med dramaturgisk bearbetning av regissören Richard Bark. Liksom titelrollsinnehavaren Joa Helgesson ”Han är skicklig och förvånansvärt porträttlik i titelrollen” Löfvendahl nämner också två andra solister: ”Martin Vanbergs ljusa tenor skimrar i två roller, bland annat som den åtrådde men avvisande Elis, i försiktig regi. Jenny Carlstedt glänser som hans syster Aino.”

Recensionen i Svenska dagbladet avslutas: ”Det här är dock ett verk där det banala ligger på lur under ytan och ibland hotar att ta över. Att avrunda alltsammans med en slutkör om lyckan var till exempel ingen bra idé. Även om den beskrivs som förlorad blir det ett störande platt slut på detta ståtliga projekt.”

Snudd på pekoral

I Hufvudstadsbladet är Mats Liljeroos mindre nådig han tycker att Nik Kotzev som tidigare skrivit rockoperan Nostradamus borde ha stannat vid sin läst. ”Musiken är konventionell, ogenerat pastischerande på allt från fransk 1800-talsoperett till Andersson & Ulvaeus , stundtals snudd på pekoral och aldrig röjande minsta lilla ansats till ett personligt, för att inte tala om originellt, tonfall.”

Det är dock, enligt :Liljeroos, inte bara musikens fel att historien om Joel aldrig lyfter: ”Som så ofta när det gäller att komprimera en historisk persons liv och leverne blir slutresultatet en serie mer eller mindre ytskrapande snapshots snarare än en dramaturgiskt hållbar, tankemässigt stimulerande båge.” Han anser att trots att Lars Huldén är en lysande poet och suverän låttextskrivare är ”dramatiskt tillfredsställande sceniska helheter en gång för alla inte är hans styrka.”

Beröm får regin av Richard Bark. Han har ”blåst rejält med liv i sina karaktärer och alla former av stelt operaskådespeleri är bannlyst och kostymdesignern Barbro Erikssons idé att låta Johnny Ahlström , oavsett roll, kontrastera som ett slags clownfigur mot de i övrigt traditionella dräkterna var uppfriskande.”

Plus på sångsidan

Sångarna får idel lovord av Liljeroos. ”Joa Helgesson (Joel) står på tröskeln till något som lutar mot en internationell karriär och såväl den yttre apparitionen och det drivna skådespeleriet som den lätt beslöjade lyriska barytonen kändes attraktiv.” Liljeroos skriver att Jenny Carlstedt (fästmön Aino)som redan är ”mitt uppe i en strålande karriär och fick nöja sig med en onödigt liten roll medan Therese Karlsson och Annika Sjölund gjorde väl ifrån sig som moder respektive skolfröken. Damerna samverkade även festligt som rödatrådspinnande mostrar – uppenbara åländska ödessystrar till nornorna i Götterdämmerung – även om Kotzevs oförmåga att fruktbart variera deras musikaliska koncept förtog något av effekten.”

Bland de övriga rollerna noterar Liljeroos skönsjungande tenoren Martin Vanberg samt Mikael Fagerholm ”som gjorde en trovärdig figur av konstgurun Westerholm. Jonas Dominique höll bra koll på sina rikssvenska musiker och den lokalrekryterade kören behövde minsann inte skämmas för sin insats.”

Liljeroos ifrågasätter benämnandet av Joel som en opera, de många, korta scenerna kombinerat med ”den publikfriande tonen” lutar enligt Liljeroos mer mot genomkomponerad musikal.

KATARINA GÄDDNÄS

katarina.gaddnas@nyan.ax