Carita Sundström-Olofsson föddes i Viborg 1934. När hon var runt sex år var familjen tvungen att fly på grund av kriget. Efter att ha bott hos sin pappas syster i Norrmark och i Karis ett tag ansökte hennes pappa, som var apotekare, om att få öppna apotek på Åland. Det fick han och familjen flyttade till Åland.

– Jag minns att jag blev lite retad i skolan för att jag hade en annorlunda dialekt. När jag på senare år utbildade mig till barndagvårdare träffade jag en av de gamla klasskamraterna som hade retat mig och hon bad om ursäkt för hur de hade behandlat mig.

Caritas familj levde som många andra under knappa förhållanden.

– Vi hade ont om kläder och fick ofta gå i trasiga plagg. Jag tror att den uppväxten har gett mig lite perspektiv på saker och hur vi konsumerar idag.

Carita blev mamma som nittonåring. Hennes man, Börje, gick i Navigationsskolan och utbildade sig till maskinist.

– Jag blev sjömansfru, på gott och ont. Till en början försökte han jobba i land för att vi skulle kunna vara tillsammans, men när det inte gick fick han åka ut till sjöss. Som längst var han borta i ett och ett halvt år, men för det mesta rörde det sig om 8-9 månader.

Carita berättar att Börje ibland kunde kallas in mitt under en semester.

– Även om det var två dagar före jul kunde han vara tvungen att åka ut till sjöss.

• Följde du med honom någon gång?

– Jo några gånger hade vi möjlighet att göra det. Jag har varit med till Grekland och Egypten och där trivdes våra döttrar väldigt bra. En annan gång var vi med till Sydamerika och Kanada. I Kanada var vi flera veckor och jag minns att jag hörde så mycket engelska så att jag till slut började drömma på engelska.

När Carita och Börje var hemma på Åland tillsammans brukade de ofta vara ute och fiska. De la nät och kastade med kastspö. Fisken som blev över frös de ner och åt på vintern.

– Det var en jättefin period i våra liv. Jag brukade rensa fisken trots att jag aldrig lärt mig exakt hur man skulle göra. Men trots att det ibland blev fel tyckte jag alltid om att rensa fisk. Fråga mig inte varför.

Carita jobbade ett tag på De gamlas hem innan hon fick anställning på Folkhälsans fritidshem Ugglan i Strandnäs. Då fick hon möjlighet att utbilda sig till barndagvårdare.

– Jag trivdes jättebra på Ugglan. Vi lekte och spelade spel med barnen och om någon behövde hjälp med läxorna så fanns vi där.

Carita berättar att hon varit otursdrabbad den senaste tiden. För ett och ett halvt år sedan gick hennes man bort i cancer och strax efter det började hon få problem med ryggen. Trots det håller hon humöret uppe.

– Jag är glad över att jag får åka till sjukhuset och ha kontakt med läkarna där. Jag följer med på norra Ålands pensionärsträffar också, det är värdefullt. En gång i veckan åker jag in till stan med min väninna Krista Söderlund. Hon är gift med min mans systerson och tillsammans brukar vi gå på Emmaus och andra loppisar och kika i konstaffärer. Det är jätteroligt.

När Carita inte målar eller vattnar sina rosenbuskar brukar hon träna på sin finska.

– Jag läser finska tidningar och så brukar jag prata finska med taxichauffören.

– Jag gillar att prata med folk. Vissa dagar träffar man ju inte så mycket människor, men ibland åker jag till affären och där kan man alltid prata med någon. Annars åker jag ofta till Strömsgården och där är de alltid trevliga. Min hund, Linda, håller mig sällskap annars.

Alkohol är Carita inte speciellt förtjust i. Hennes bror var alkoholist och dog innan han hade fyllt 30.

– Jag tycker inte att folk är naturliga när de dricker sprit. Det blir en massa osämja och snack av något som egentligen inte har någon betydelse. Jag har aldrig tyckt om färjspriten och hur folk bär hem lådvis med alkohol. När det var fest förr skulle det alltid drickas så mycket.

Carita berättar att folk ofta tittar snett på henne när hon inte dricker.

– Då ursäktar jag mig ofta med att jag kör bil. Jag äter ju massor med mediciner dessutom och det är inte bra att kombinera med alkohol. Jag tycker ju inte ens att sprit är gott.

Carita började intressera sig för drejning och keramik efter att hon gått en kurs i Mariehamn. Hon valde att fördjupa sig och gick en tvåårig keramiklinje på Nyckelviksskolan på Lidingö.

– Jag hade en kusin som bodde i ett kollektiv och där fick jag också bo. Tre av de som bodde där läste till präster, två var musiker och så var det jag.

När Carita senare fick artros i fingrarna kunde hon inte fortsätta dreja och började istället ta målarkurser på Medis.

– Nu sitter jag ofta och målar vid fönstret. Det blir mycket blommor och landskap. Så fort det kommer snö på vintern är pennan framme! Ibland tar jag fotografier och målar utifrån dem.

• Vad är det med målandet du gillar?

– Det är avkoppling för mig. Jag glömmer bort tiden och kan ibland sitta uppe till efter midnatt och bara måla. Det blir mycket detaljer och färger, jag tycker om att pilla.

Carita berättar glatt att hon kommer att vara med i Konstrundan den 31 juli till 2 augusti.

– Jag skickade in prover i våras. Det var riktigt spännande när man inte visste om man skulle få vara med eller inte. Det ska bli jätteroligt!

Caritas tavlor går att se under Konstrundan i hennes ateljé på Sandö Rogrund på Vårdö. Utställningen heter ”Naturen i fokus”.

Aktiehandel är ett annat av Caritas stora intressen. När hon öppnar Hufvudstadsbladet bläddrar hon direkt till börssidorna.

– Jag har handlat med aktier i många år. Ibland har jag varit förnuftig och ibland oförnuftig, men så är det. Det är spänningen i det som jag gillar.

axel.kronholm@nyan.ax