Det fungerar ganska bra att tala med en människa man inte har ett gemensamt språk med – för vi har ju våra kroppar som hjälper oss framåt i konversationen, men när vi skulle besöka ännu en vinproducent i Rioja fick jag erfara hur jobbigt det kan vara att försöka göra sig förstådd via en telefonlinje.

Vi susade fram mellan vinodlingarna och var övertygade om vart vi skulle, det var bara det att när vi kom fram fanns det ingenting där. Vår engelsktalande guide hade kontaktat oss några timmar tidigare för att försäkra sig om att vi var på väg, men medan vi pratade bröts samtalet när batteriet i hans mobiltelefon svek.

När vi inte hittade till vår mötesplats var jag tvungen att ringa ett annat nummer jag fått, och en glad kvinnoröst svarade. Jag talade långsamt på engelska och försökte förklara vår situation. Det blev tyst i luren. – Un momento, por favor, sade hon till slut.

Jag hörde viskande, upprörda röster i bakgrunden och fick efter ett tag prata med en annan person. Denna gång pratade jag ännu långsammare. Jag möttes av en ny tystnad och ett till ”Un momento, por favor”. Jag tittade på klockan och kände stressen och hopplösheten komma krälande. En ny person kom slutligen till luren, denna gång en man: – Si?

Medan jag väntat hade jag funderat på om jag kanske skulle prova ett annat språk än engelska. Vindistriktet Rioja hade ju historiskt sett en del att göra med fransmännen –och den tyska turismen var väldigt utbredd. Så jag tog ett djupt andetag och förklarade allt igen – i form av en riktigt kaotisk språkcocktail som hade engelska som bas, var spetsad med tyska termer och toppad med några elegant franska ord. Det lät inte klokt – och jag råkade till och med av bara farten slänga in ett svenskt cocktailkörsbär i slutmeningen.

Ännu en gång blev det alldeles tyst i luren. Jag bet mig i läppen och ångrade min nya taktik. Mannen tog till orda: – Is this Mrs Grüssner Cromwell-Morgan?

– Yes, svarade jag glatt!

– Ok, hello! This is your guide speaking. Sorry for not answering straight away, but I did not really understand your english. You sounded different last time we spoke, so I wasn´t really sure it was you.

Mina kinder blev heta och jag bestämde mig för att inte förklara varför jag pratat som jag gjort. Istället skyndade vi oss till mötet.

Efter ännu ett lyckat vingårdsbesök körde vi vidare till området Ribera del Duero som lockade med många spännande vindistrikt. För första gången sen vi landat i Spanien bestämde vi oss för att faktiskt övernatta i en stad – Valladolid. Det är ljuvligt att vakna upp bland vinrankor och hesa tuppar – men stadsmyller, tapasbarer och historiska byggnader lockar också.

Vi tog in på hotell Mozart, vilade bort de fyrahundra bilkilometrarna ur kroppen och gav oss ut på stan. Restauranger och tapasbarer trängdes på de smala gågatorna och vi bänkade oss på en mysig liten uteservering och började bläddra i vår spansk-svenska ordbok för att kunna tyda menyn.

Servitörerna kunde inte ett ord engelska –men vi hade ju vårt kroppsspråk – så det gick ganska bra. Vi njöt i fulla drag av maten och vinet. När servitören kom tillbaka för att se om allt var bra skulle min man fråga efter lite salt och frågade artigt: – Salida, por favor?

Servitören såg alldeles förskräckt och olycklig ut. Min man trodde att hon tog illa upp för att maten inte var kryddad tillräckligt och signalerade att han annars tyckte det var gott. Än en gång frågade han efter ”salida” och servitören pekade slokörat ut mot gatan. Förvirringen var total. Min man skakade på huvudet och låtsades salta sin mat med ett osynligt saltkar.

– Ah! Sal! skrattade servitören och hämtade ett saltkar. Vi bläddrade hastigt fram ordet ”salida” i ordboken. Min man hade frågat efter utgången. På en uteservering.